Aftonbladet – 16 september 1840, sida 1

STOCKHOLM den 16 Sept. — Hr Prosten Wieselgren har under sitt vistande i hulvudstaden varit en verksam och lycklig apostel för nykterhetssakens framgång. Utom det offentliga t:l på Stora Börssalen, som vi förut omnämnt, bar Hr W. talat, en Söndag efter Aftonsången i Catharina kyrka, och sistlidne Söndag efter Högmässopredikan i Adolf Fredrik, öfver den frågan: står den grundsats, som gör sig åskådlig med nykterhöatsföreningar-, na, i strid eller öfverensstämmelse med tidsandan? hvilken han ganska väl besvarade. Samma dag på eftermiddagen talade han i Solna kyrka. I Måndags vid middagstiden talade ban för Svea Artilleri Regemente, inför hvilket ban gjorde en snillrik skildring af Carl XII:s bragder och serdeles af den stora bragden, att denne Konung kunde besegra sig sjelf; han framställde, lifligt och målande, första anledningen till Konung Carls beslut, fattadt vid 48 års ålder, att aldrig förtära spirituosa. Carl hade nemligen sett en öfverste drucken, och tänkte dervid: Detta kan ock hända mig, och min här vore då förlorad.; Följden af detta beslut skildrades lika skönt, och gjorde en sådan effekt, alt ganska många gingo fram och tecknade sina namn på nykterhetslistorna. — Några timmar derefter försvarade ban vid en sammankomst i Prestsällskapet åtskilliga theser angående nykterheten, och i går eftermiddag sednast höll han åter ett offentligt tal i Normalskolans lokal på söder, som var så uppfylld af folk afolika klasser, som rummet tillät. Det är obestridligt, att Prosten Wieselgren genom detta sitt uppträdande gjort epokinykterhetssaken i hufvudstaden. Han har till en början åtminstone vunnit två stora ändamål: det ena, att han genom sitt lifliga och miångsidiga föredrag, sin lyckliga improvisationsförmåga, och den hastighet hvarmed tankarna hos honom födas och idernpa sammanbinda sig med hvarandra, ovilkorligt drager till sig talrika åhörare, som, med hvilka tänkesätt de än kom ma dit, icke kunna undgå att höra honom med nöje och uppmärksamhet, och den andra, att han genom sin förmåga att lämpa sig efter de mest olika fattningsgåfvor och ej blott till känslan, utan ock till förståndet, lyckats afväpna och tysta åtlöjet, samt ifrån alla sidor framtvingat den aktning, som hvar och en måste eg