Aftonbladet – 15 september 1840, sida 2

mål, och medan den yre negergossen Badin, drottningens lille favorit, springer mellan benen på gammalt och hederligt folk och ostraffadt ställer till allehanda upptåg af stundom nog fri beskaffenhet. Det är denne Badin, morianenn, Förf. haft den ideen att göra till en kärnpunkt, kring hvilken hans tidsbilder) i stora grupper koncentrera sig, och vi skola snart se honom verksamt spela helt andra roler, än att hoppa sjelfsvåldigt omkring i kungshusets gammalmodiga salar och göra pojkstreck. Författaren har låtit honom redan beträda första steget af denna sin betydelsefullare framtida kallelse, i det ban här tilldelat honom den förtjenst, som enligt historien annars tillkommer helt andra personer, att hafva upptäckt den ryktbara Braheska sammansvärjningen af 47356. Han låter nemligen den ystra gossen, drifven af ett sydländskt sjudande hat till hofmarskalken Horn och löparen Ernst, — af hvilka personer den förre en gång varit orsaken till en af drottningen å Badin anbefalld aga, för hvilken den sednare åter varit verktyget, — dagen före konspirationens utbrott för bonde-talmannen Olof Håkansson yppa åtskilliga betänkliga. saker, som han stulit sig till att få höra från ett samtal mellan nämnde Horn och hans lydiga kreatur, löparen; hvaraf åter följden är, att komplotten, genom talmannens vidare efterforskningar, i grefvens tid blir upptäckt och meddelad landtmarskalken Fersen. Konungen och drottningen sitta just tillsammans vid ett litet bord af doftande cederträd och dricka ur genomskinligt och subtilt kinesiskt porslin det doftande morgonkaffet. Adolf Fredrik har endast kastat omkring sig en vällustig nattrock af blommigt sidentyg, hans gemål är klädd i en morgondrägt af fint hvitt musslin. De kungliga barnen tränga sig smekande kring föräldrarna. Det är en familjtafla af det trefligaste behag. Deras majestäter bafva qvällen förut haft en lysande fåte på slottet, dervid de genom en ökad vänlighet och nedlåtenhet sökt tillvinna sig allas hjertan; de äga derjemte det bästa hopp om att de af Horn och Brahe genom löparen Ernst för en hop särdre folk föranstaltade :orgierna på Mäster Anders skola bära de önskvärdaste frukter, och vänta med hvart ögonblick att revolutionen skall vara icke blott utbrusten, men i samma andedrag lyckad; då plötsligen allting antager ett telt förändradt utseende; hela staden är i rörelse, villervallan sträcker sig inom få ögonblick äfven till konungaborgen, löparen Ernst blir af vakten fängslad inom sjelfva slottet, och ett stort bref framlemnas till konungen från sekreta utskottet, som vill underrätta Hans Maj:t om att en sammansvärjning blifvit upptäckt, samt anhåller, att konungen derföre måtte tillåta arresterandet inom hans borg af vissa namngifna, i högförräderiet komprometterade personer. Konungen bleknar, drottningen blir ursinnig; allt är förloradt. Man känner den drakoniska dom, som den öfver konspiratörerne nedsatta kommissionen afkunnade, och den tragiska katastrof, hvarmed de skyldige bötade för deras kanske ännu mer ömkliga än illasinnade anslag. :De fyra herrarne Brahe, Horn, Stålsvärd och Puke afrättades å Riddarholmen d. 23 Juli 4756, och deras tjensteandar, Mozelius, Christiernin, Escolin och löparen Ernst, d. 26. Författaren har med de bjertaste färger och en förfärande liflighet skildrat för oss taflan af dessa uppträden. Det är som vi sjelfve befunne oss med menniskoströmmen indragna midt in i trängseln; det är ett skrik, ett knuffande, ett prat mellan käringar på tå, ett hojtande mellan pojkar, uppklättrade på tak och murar och afvisare, ett sorl af soldater, som bilda spetsgården till schavotten; men på vissa mellanskof blixtrar det tili derinifrån, det är bödelns yxa emot den flammande Juli-solen ... Från den bullrande hufvudstaden och konungaborgen, der monarken söker skingra sitt dåliga lynne med att svarfva nålbus och nystPinnmar, och den stolta drottningen smider i det tysta nya ränker, för att i sinom tid betala rådet och ständerna alla deras ytterligare förnär. mande åtgärder, sådane som de sednares strän. ga skrifvelse om olägenheten af hennes maj:ts inträngande i de politiska affärerna, den beslutade inventeringen af kronjuvelerna, krigsförklaringen mot konungen i Preussen, drottningens bror, samt slut!igen det bekanta allvarsamma bannbrefvet till Lovisa Ulrika från presteståndet vid 47356 års riksdag, från allt detta flyttas vi nu, för ett ögonblick, till det romantiska Jönköping, vid Wetterns underbara sjö, der tvenne nya personnager träda oss till mötes. Det är den sluge och intrigante generalen friberre Pechlin samt en civil embetsman i den lilla staden kallad i boken Curt, men under hvilken pseudomnym man vill igenkänna en nära anförvandt till förf., den der under dessa tider och den nästpåföljande spelade en icke obetydande roll i det inre af de politiska händelserna. Den listiga och beräknande Pechlin bar på sitt heställe Granbzeck ett intressant samtal med? sin