Aftonbladet – 12 september 1840, sida 1

liddagen. FRAN ITRI ENA TEESE SENS ENARE samt att vilja förändra grundfonden. Skulle nämligen Banken en gång, vid en möjlig krisis, komma i förlägenbet, vore väl önskligt, att, i stället för att genom inskränkning och indrifeing öka densamma svårigheten, kunna utvidga Bankens rörelsekapital och-något afbjelpa nöden. Bebehållande af Riksgäldskontorets obligationer, med 2 procents amortissement, skulle vara fördelaktigt. Deorom förenade sig Komminisier Dahlgren. Prosten Lyth ansåg ej Banken oberedd för kris, ty mefslliska kassans förbållande till sedelmissionen vore så fördelaktigt, att den, vid behof, kan ökas; önskade derföre behållning af en del, till förökande af fastighetslånefonder. Var ej emot återremiss. Doktor Björkman förenade sig. Prosten Lundblad var af lika tanka mad de Re. servanter, som anse grundfonden böra ökas; anse ende tillbörligt, att de kassor, hvarigenom en vinsi uppkommit, deraf få nytta, och dernäst det skuldsatta jordbruket. Brosten Berlin instämde med dem, som yrkat, att vinsten måtte begagnas till riksgagneliga före tag, industriens uppbjelpande och proletärernas tiil ståndsförbättring. Professor Grafström och Prosten Lahng förenade sig. Professor Bolmer instämde med Hr Nordenankar. En nedsättning i bevillningen kunde väl genom vinsten biifva möjlig, men buru ringa blefva den! Begärde återremiss. : Prosten Åstrand yttrade nu, att han fruktade, attdet aldranödvändigaste för statens moraliska och ekonomiska förbättring skullo få stå tillbaka, om ej dessa medel dertill användes. Fiere instämde. Prosten P. G. Svedelius hade aldrig troit på realisätionons bestånd. Ea sparpenning torde någon gäng blifva behöflig; biträdde derföre deras mening, som anse besparingen böra med bankens fond för enag, för att vid inträffende hehof begagnas. Es del skulle dock kunna till annat landets bästa an vändas och i Riksgäldskontorst nedsä:tes. Det borde ligga Ständerna om bjertet, ait åierställa förtroendet för Banken. Presten Lindmark för eznade sig bärmed. — Prosten Tunelius ansåg vinsten böra kunna oafkortad sflemnas till siatens behof, och begärde återremiss. Prosten Ödman trodde banken böra konsolideres genom handel och näringsr, och att då siffertalat ej betydde mycket; ty handelsvinsten kan det ens året visa mycken behållning, det andra ingep. Svenska sedlarne bade i Finland gällt mycket ända tilldess de nyligen blifvit förbjudna. Bankens säkerhet bords derföre göras så stor som möjligt, och grundfonden gerna ökas med 4 millien. Begärde återremiss, enhållande stt på dessa snmärkninge: måtte fästas syaneriigt afseende. Härom förenade sig Prostarne Ahlqvist, Sandberg och Östberg. Betänkandet återremitterades. L:gsamt allmänna Besvärsoch EktonomiUtekottens betänkande JM 3, som förut varit i denne Tidning referersdt, och handlar om hemmansklyf. ning och besutenhet företogs derpå och talade der: öfver i synnerhet fö!jande: Prosten Åstrand gjorde reda för de skäl som ligga till grund för de föreslagna förändringarne. Tillstyrkte att 4 Koop. 8 5 mom. borde så ändras, att den finge följande ordalydelse: nämnden Ajilstyrit blyfni . Skall dervid frskotten hade nu gått för tåvgt Ifisdganden. od afseende på de hemmansdelar, Som på så sätt blifvit utk!ufne, ansåg Talaren Jem böra förblifva i samma skick, så längs de gå i vwärf, och att iolöser till hemmanet må ske, endast jom försäljning eljest voro å innebafvarens sida Pödvändig. Biskop ffeurlin var ej miss öld med Utskottets åtgärd, men 1 afseende på 1 ap. 6 g tänkte har lika med kommitterade, eller! att ett visst hem rental bör utsättas som det minimum, hvarunder klyfning ej får ske, ehuru dettk ej kunde blifva lika för ollka orter. En författning, som inskränkte eganderätten, vore för öfrigt om någon orättvis. Statens inblandning måste således vara föranledd af högre grunder. Kommitterade betraktade saken från kommunernes synpunkt, befarande, att för mycken hemmansklyfning skulle, genom innchafvearens obesutenhet, komma dem och det allmänna till lest, men ville tillika befordra densamma ock att den måtte ske med minsia möjliga omkostnider, så att ej den allmänna utvecklingen och förkofran förekoms och hindrades. I afseende på nämndens tilloch afstyrkan befarade Talaren att, då i hvarje fall endera partiet kan asföra klagomål, detta skall gå derhän, att den mindre bemedlade alls icke kan utföra sin rätt, eller också derigenom blir ruinerad. Utskottets förslag vore häruti ännu mera rättsvidrigt, än kommittens. Känrslan hos folket att medgifva en hvar en torfva att bo på vore så allmänt gifven, att detta högst ogerna bestrides sf någen. Skulle nu ändriog i hvad som i detta afseende varisv gällande ske, så skulle en mängd blifva utvräkne, och så väl hemmansegaren som det allmänna komma att lida. I fel afyttring af sådane utklufne delar vore nödvändig, så borde delegare i bemmanet vara barättigad att lösa till sig den ifrågavarande delen. Begärde iåterremiss. Prosten Lundblad trodde ej det föreslagna minimihemmantalet kunna antagas, då förhållander na voro så olika. Texerlngsvärdet ansåg Tal. för vida mera tjenlig delningsgrund. Dr Thomander ville, att hemmanets värde skulle vara den rätta grunden, hvarefter hemmansklyfningen borde bestämmas. Ett bestämmande efter visst hemmeantal vore orimligt, då Tal. som exempel på olikheten i dessas godhet uppgaf ett fjerdedels man tal, hvarpå nu befanns ett helt bylag, Pzosien Hallström yrkade, att man borde lemna mera frihet i hänseende till afsöndringarne. Biskop Heurlin genmälde Prosten Lundblads förslag om taxeringsvärdet såsom grund för afsöndrin