Aftonbladet – 8 september 1840, sida 2

LITTERATUR. Törnrosens bok. Imperial-oktavupplagan,, Sjunde och sista artikeln. (Slut från gårdzgsbl.) aflar Hr Hugos unga ätt nu lust, säger Richard Furumo, -— att betrakta de romantiska bergländersa öster om Irländska sjön, och nejderna, der den stora Savern-floden tar sitt ursprung, så skall jag låta höra sångerna om ett äfventyr från Arthurs ungdom, som aldrig förr blifvit hördt, Dessa sånger äro ofverskrifna: T Arthurs Jagtn. aSir Arthur Konungp, — den bekante chefen för de engelska riddarne af runda bordet, — befaller en afton, att jagten skall aredas utp, han vill i skogen fara. Och riddaren Agrawaine hastar att lyda detta budskap; ahvad bundar, — så talar han i vördnad, ubefaller du, o Konung, med dig på den muntra jagten?, Konungen svarar: Red u:, Sir Agrawaine, red ut Gicöny, min kloke vidtbund, hon med den smärta länden, med hår, som ljusgrå glänsa i solens skimr er, men stuggans dager till violett dem bryter, här medjan smidigt hon uti buskar smyger, och nosen spetsigt vädrande uppåt hon vänder. Vidare frågar Agrawaine: Hvad falkar befaller du med på muntra ridten?, Red ut, Sir Agrawalne, red ut Crimonne med hufvan stolt på hjessan och bruna näfvet!a Sist spörjer riddaren hvad häst Konungen vill ba sadlad. Då stiger Arthur upp och 1talar hastiga ord: Sir Agrawsine! gå att af hundar taga Gloöny, du! — i felkbuset och rusta Crimonne, du! — Jag sjelf går att hingsten se dla. Ej må den man, som högt af en häst vil! älskas, i fred, på jagt, i krig eller hög tornering, som vill af konom, flygande lätt men säkert, till lyckan bäras, — icke må han en annan till krubban släppa, låta i tygeln fatta. Hen sjelf sin fox må putsa och ädelt rykte, på borstad länd schebraket och keppan hänga.n Och Sir Artbur gångar sig till stallet och betslar upp sin afogelving-snabbay sillfverfox Louvalmon. Så rider Konurgen med sina män ut på jagt. Här, under sitt ströfveri i Plinlimmons hvita fällar, anträffas Arthur at ett sändebud från den gamla hedniska Sir Merwyn af Glamorgan; den rike Merwyn bönfaller om Arthurs bistånd i en ganska betänklig sak ; ban har nemligen att skipa dom emellan sina trenze dött. rar, och ehuru sjelf ansedd för en mögta vig man, anser han likväl ,Artburs bruna lock veta mer i denna sak än silfverhår på Merwyns kämpahufvud; ban inbjuder alltså Arthur till sin borg, med hela jägarhofvet, hundar och falkar inbegripna. Artbur beger sig till Merwyn af Glamorgan. att uträtta det något egna värf, som honom blifvit anförtrodt. Ko OR blir bär till en början rikligen trvak Rn 27 iPåRd mjöd, som af småsvenner kringbjudas i böffelborn, och blir derpå gjord underkunnig om:målås beskaffenhet. Saken är den, att en mängd friare infunnit sig hos de trenne sköna tärnorna, : ferwyns döttrar, men Merwyn egår endast tvänje slott att skänka