Aftonbladet – 8 september 1840, sida 1

hr ne — Rh 0 HH RV DAN kl. 2 em. samt åter kl. 6 på aftonen. Biljetter till nedsaita priser erhållas omwabord. RIKSDAGEN. PRESTESTÅNDET. Plenum den 20 Augusti, e. m. Ståndets öfver!läggningar upptogos endas: af LagUtskottets betärkonde Ja 81, om inrättande af Förmyndare-kamrar och ändring i Lagens stadganden, rörande de tysta förmånsrätterna, och ytsrade sig öfver detta, förut i detta blad rofererade, bstänkande följsnde Talard: Dr Elmgren gjorde reda för de åsigter, som gjort sig gällande inom Utsk., och de skäl, som föranledt betänkandet, sådant det nu framträdt. För egen del var Tal. af den tanka, att tysta förmånsrätternas upphäfvande mindre åsyftade omyndiges förmån, än enskildas intressen; hade dock accederat till Uisk:s betänk., emedan åtminstone något vecre gjordt att bevara omyadiges rätt, ehuruväl, föruian den sf gamla lagen förutsatta samvetsgrannheten och redligheten, dylika stadganden föga lära bidraga till ändarmålets vinnende, hvarföre också betänksniet borde ucderkastas ännu en Utskottets pröfolag. Prosten Hallbeck var belåten dermed, att Staten ansett för pligt att med sorgfällighet förvalta deras egendom, som sjelfve ej kunna det; men då så många svå:ighoter blifvit uppkastade emot Förmyndere-kamrars inrättanda, och de, som behandlat detta ämne, förzlarat dem, ej skola medföra nytta, så instämde Tsl. i Hr Hallings reservation. Prosten Källgren medgaf många skäl tala för saken, men ännu flera deremot. Med fördel skulle dessa iprättulogar kanske kunna göras I större städer, äfvensom möjligtvis i större och folkrikare kommuner, men ej på landet 1 allmänhet. Dock, man gör sig säkerligen till det mesta större förhoppningar om dessa kommunal-iarättningar, än de kunne hålla ccb uppfylla. Det heter också med rätts: hvad alla sköta, det sköter ingen. Förmånsrätterra böra derföre bibehållas, tills man får se, buru det slår ut med kommunal-inrättningarn2. I en tid, såden som vår, full af list och bedrägeri, kan omyudiges rätt ej nog bevaras. v Prosten Säve: Då de åsyftade garentierna instränka sig till förerdnendet af Gode män, rom skola granska förmynderens förda räkenskaper, öfverlemna dem åt de omyndiges fränder, och, derest de ej vilja befatta sig med dem, åt Domaren, men dessa Gode män ej till ett sådant förfarende af leg tillförbindas, och det således alltid komme att ytterst bero på Domaren, huruvida desse stacgenden ef:eriefvas eller ej, kunde Tal. ej anse dessa åtgärder fulit tillfredsställande; varandes då inteckning i förmyndarers fasta egendom en vida mera säker garanti, som af S:aten med all sorgfälligbet bör vårdas. Brist på vederhäftiga och redlige, som åtagit sig omyndiges sek bade hittills ej kunpat öfverklages, och hoppsdes Tsl., att sådane samvetsgrenna äfven härefter skola träffos; och så länge kommupnal-inrätiningerne ej hunnit stadga, vore bäst att tysta förmåssrätterna bibehållas. Tillstyrkte återremiss eller afslag. Prosten Osterman beklagsde, att motionerna funnit så liten sympathi bland Utskotts-ledamöternre, att de ej kunnat tillstyrka bifall. Fösre Riksd:gen bade äfven förslag I detta afseende blifvit gjorda, och samma skäl, som då föranledt dem, finnas änru. Uisk. söger, sit förmyndares försumlighet är sällsynt, men exempel finnes af omyndiges förlust genom så väl förmyndares försumlighet, som äfven och oftare okunnighet i räkna och skrifva. HärsdeRätterna mäste ofta, i brist af fullt qvalificerade, tillsätt2 sådane, hvilkes redovisning ingalunda kar fullt trygga de omyndige i besittningen af deras rätt. Tal. kuede ej gilla U:sk:s skäl, hade derföre yttrat sin tenke, och yrkade återremiss, ehuru han förutsåg, att det vi:st icke skule till något tjens. D: Agrell: I etörre städerna kunde dessa inrättpinger vera passande, men hvar skulle på landet medel tages till en betsmännens eflönande? Exempe! på förspillning af omyndiges egectom voro sällsyote. Vid förmyndares förordnande efses ej blott förstånd och förmåga, utan äfven redlighet; och då denne åtminstone hvert tredje år skall redogöra, och en annen således, ifall af bohof, lätt kan sättas i stället, så är väl ej så mycket att befara. Tal. fann ej heller skäl att sätta tysta förmånsrätterna bekom inteckning; anseerde han det just vara Stetens pligt ait sörja för de omyndige. De andra kunna sörja för sig sjelfva. Prosten Åstrand trodde, då Domaren end:tt och sllenest förordnar, hvom som skall öfvertaga vården om en omyndigs egendom, en annan och mera förbindande regim böra finhas. Utsk:s förslag vore just sådant, att det, såsom motsvarande detta ändeamål, kunde antages, ehvad de tysta förmånsrätterna försvinna eller ej. Men då Utsk. endast afsett förmyndarens skyldighet att göra räkning, borde vid dess förslag fogas den anmärkningen, att Gode männen skulle öligga att väcka Domarers uppmärksamhet, derest omyndigs medel förspilldes, och Domaren då vara skyldig att vårda omyndigs rätt, antingen genom att taga inteckning i såden osäker förmyndares fasta egendom, eller ock en annans förordnande i dess ställe. För öfrigt ansåg Tal. de tysta förmånsrätterna kunna försvinna, då den trygghet de gifva blott är ett sken, och de så lätt kunna eluderas. . Biskop Hedren fann uti ifrågöVaratide betänkande tvenne, från hvarandra skiljda, ämnen sammanförda: omyudige barns rätt och pantägäres, och att förförgela hvilkendera som belst, på den andras bekostnad, vore lika orätt. Om de omiyndiges rätt bör Staten draga försorg och göra dem myndiga genom ati förordna ombud vid derss egendoms förvaltning, En sådan vore just förmyndaren; men hans vwvidtegna förvaltningsåtsärder böra af Staten