Aftonbladet – 2 september 1840, sida 2

ror Re NA SA VU TR RÖ nom denna varit i tillfälle att underhålla fiera fattigbjon, än förut, med samma medel; och att, dessutom derigenom vunnits fördelarne, att man slipper se fattighjonen gå omkring och i smyg bettla, sam tatt de befinna sig mycket bättre vårdade och nöjde. — Ett fenomen, hvars orsak år svår att röna, men som icke dess mindre bekräftas af erfarenheten, är, att vissa brott hafva likasom vissa perioder, då de tätare följa på hvarandra. Nu, efter rötmånadens slut, tyckes ett riktigt berserksraseri hafva kommit i svang. Vi hafva redan berättat om det öfvervåld, som några af arbetsklassen föröfvade på Djurgården, natten emellan Lördagen och Söndagen, äfvensom något dylikt Josefinedsgen, om aftonen, och i dag berättar Dagbladet åter om ett par enskilda siagsmål af grof art. Man skulle snart tro, att vi nordboer vore Spanioner eller Creoler. I Måndags bade en dräng, vid namn Grandin, på Stora Nygatan öfverfallit en bonde, utan att ringaste anledning dertill å bondens sida förefunnits. Han bade först slagit af honom mössan och sedan buffat till honom så, att ban fallit framstupa från åkdonet och slagit ansigtet i gatan. Grandin dömdes att plikta 28 Rdr 32 sk. Bko. Ett par andra karlar, Hultqvist och Aspling, slogos i Måndags på Bondgatan. Hultqvist lär förfördelat Asplings hustru, men Aspling hämnades så, att Hultqvist blef liggande sanslös på gatan. Svenska Biet har nyligen meddelat en artikel, med öfverskrift: vÖfver Sveriges Penningeväsande,, ämnad såsom den angifver, att recensera den af Hr Grefve Frölich utgifpa brocbyr om penningeväsendet, men sannolikt äfven åsyftande att skräma opinionen för den satsen, att rättigheten att stifta provincialeller privatbanker icke bör vara ett allenastyrelsens privilegium. Vi lemna de vidunderliga slutsatser artikelförfattaren — hvars logik har ett omisskänligt syskontycke med den beryktade producentens af Publicitet och Publicister — dragit af räsonnemangerne i nyssnämnde brochyr, och fäste oss blott vid dess syftning, hvilken, så vida bankprivilegiernas oberoende af godtyeket och ställande under lag utgör hufvudsyftet af Herr Grefve Frölichs skrift, icke rimligen kan vara något annat än, motsatsen, eller att godtycket må fortfara, och att detta vore den rätta utvägen att skydda landet mot den penningearistokrati, med hvilken biförfattaren hotar. Rättigheten att utgifva skuldebref och anvisningar är til en början icke beroende af konungamaktens ensidiga godtfinnande, utan står under sllmänna lagens skydd, och detsamma gäller äfven om nyssnämnde rättighets utöfvande i större skala, genom associationer af hvad namn som helst. Dessa kunna af-lagstiftningen gynnas eller icke gynnas, allt efter som man anser deras rörelse för samhäfiet välgörande eller skadlig, äfventyrlig eller icke äfventyrlig. I allmänhet anses de välgörande, men äfventyrliga, d. v. s. nyttiga men underkastade missbruk; man har derföre vanligen sökt att på en gång gynna dem genom vissa förmåners meddelande och tillika inskränka dem genom en preventif lagstiftning, som skulle förekomma missbruken. Det är klart, att så väl förmånerne, som prekautionerne måste rättas efter den nytta man vill befordra, eller det äfventyr man önskar förekomma. Vi undersöka här icke närmare någondera delen, utan ponera blott med biförfattaren, att ett af de missbruk man befarar är bildandet af en penningearistokrati, som drar, såsom han säger, 45 till 47 procent af sina kapitaler, utarmar landet och under det bördsaristokratien förnedras, bildar en penningaristokrati, mäktigare än i sjelfva Nordtmerika. Frågån är då hvilken prekaution man mot detta hefarade älventyr borde tags. Att det ej förekommes derigenom, att man meddelar en eller annan penningeassociation i en provins, med alla andras utestängande, privilegium exclusivum på vissa delar af rörelsen, måtte väl t:gas för gifvet. Detta har likväl i många länder skett; i sjelfva Nordamerika har en privilegierad bank existerat, till stor våda för landet, och Vi erinra härom, för att desto bättre inskärpa den allmänna grundsatsen, att om man vill förekomma aristokratiska korporationers bildande, så ger man dem inga privilegier på det allmännas bekostnad, eller med andras uteslutande. I sjelfva Nordamerika har denra grundsats äfven blifvit framdragen, och en författare tagit sig den dristigheten att fråga representationen, huru den, som föreställde hela landet, kunde så förgäta sin pligt, att den gång efter annan priviligierade, d. v. s. meddelade vissa förmåner, kostnadsfritt eller mot betalning, åt vissa korporationer, som pifunnit den lätta utvägen att dra parti af en rörelse, då de fingo ensamme och uten täflan bedrifva den. Förmodligen måtte samma grundsats äfven gälla på denna sidan Atlantiska hafvet, och om icke biförfattaren, åtminstone annat klokt fölk medgifve, att rätta sättet att förekomma penningearistokrati, icke är att privilegiera vissa korporationer på penningrörelse. Om en sådan association drar för hög ränta, så blir väl ock det rätta medlet emot om 2 art åå nmKndaR huka oo ÅA