Aftonbladet – 1 september 1840, sida 2

————H— — Ehuru 4840 års Riksdag, såsom vi boppas, i flere fall kommer att blifva fruktbärandeför detta lands framtid, så synas dock meningarne temligen odelade derom, att dess resultater icke komma att blifva hvad de äfven med den närvarande representationens sammansättning möjligen hade kunnat blifva, och hvad man haft skäl att vänta al den enstämmighet i sinnena, som rådde vid Riksdagens öppnande, om tillfället då blifvit rätt hegagnadt. Vi hafve i ett par föregående artiklar i. korthet uppgifvit några fall, hvarutinnan detta icke skett, med afseende på den så nödvändiga omtankan att förekomma. de skattdragandes ulsugande genom hopande i de offentliga skattkamrarne af stora summor äfven utöfver de rundeligt tilltagna statsutgifterna. Men en ännu vwigtigare omstän— dighet återstår att betrakta. Hvad var det, som vid Ständernas sammanträde utgjorde ett af de hufvadsakligaste öuskniogsmålen och fordringarne 5 allmänna tänkesätten, och hvad är det som ännu så förvånan— de starkt sammanhbåller detta tänkesätt i det Stånd, som representerar den talrikaste delen af folko:? Jo, utan tvifvel att statsbestyret måtte organiseras så, att det kunde bestridas med mindre utgifter och att någon betydligare besparing. derigenom skulle stå att vinna för den isynnerhet bhårdt tryckta skatteallmogen. Men om man genomgår alla de olika statsbidragen, visar det sig genast, att ifall någon betydligare minskning skail kunna åstadkommas, så måste det ske på försvarsverkets titlar och underhåll, hvilket icke allenast upptlager de ojemförligt högsta summorna, utan äfven genom rustningsoch roeteringsbesväret är kännbarast för större delen af landets jordägare. Här mötes man hufvudsakligen af trenne inkast. Det första: huru skall en minskning af atgifterna kunna äga rum, utan att äfven sätta landet ur stånd att försvara sig mot anfall från andra makter, bvilket bör vara den första af en sjelfständig nations omsorger och pligter? Det andra, som man äfven vid föregående Riksdagar hört åtskilliga af de mest devueradee invända, är att den saken icke ens tillhör Ständernas utan endast korungamaktens bedömande; och dettredje ligger i den föreställningen, alt man måste vara initierad i krigskonstens mysterier, för att kunna fälla ett omdöme uti dithörande frågor, bvilket följaktligen äfven skall ligga utom och öfver de vanliga representanternas höfva. Nu lär det väl medgilvas, att om de båda sednare invändningarsa kunna nöjaktigt undanrödjas, så är äfven den första dermed besvarad. Men hvad beträffar Ständernas befogenhet att bafva ett ord med i saken, så hade vi knappt trott att den kunde sättas i fråga, om man ), sett sådant ske både vid denna och föregåerde Riksdagar. Ingen lärer väl vilja förneka, adt Konupgen är högste befälhafvaren öfver armöon. och i denna egenskap må i fullt. mått åtnjuta sin rättighe: att anordna armöens rörelser, ut nämna desa högre och lägre befäl, och ozganj sera detta befäl, så långt tillgångarna räcka, å, som henom godt synes, ja, till och med att börja krig och, shata fred, m. Mm. Men dere mot