Aftonbladet – 29 augusti 1840, sida 4

ee MP bh skylden, skola i mån af de dermed aflönade )1 kluckares afgång, densamma inlefverera till Luuds 1 katedralskola, hvars Statsanslag i förbällandel: derefter då kommer att minskas. DEN NÄRVARANDE STALLNINGEN INOM REPRE:ENTATIONEN. Riksdagens förhandlingar äro nu komna till den punkt, att man synes kunna temligen noggrant uppdraga karakteristiken af represeotationens serskilda fördelningar, samt bilda sig ett tillförlitligt omdöme om åtskilligt, som tillhör sjelfva riksdagsmachineriet. Resultatet häraf synes vara i korthet följande: Uader det Bondeståndet med ett exemplariskt allvar behandlar alla de vigliga sambälls-angelägenheterna, och visar en sammanhållning, som består alla prof, för hvilka så väl tillfälliga inre skiljaktgheter i meningarne om Ståndets enskiida angelägenheler, som ytlire försök alt inverka på individerne, mer än en gång ulsäller detsamma; och under det Borgareståndet med hvarje dag syves befästa sig i en allmännare anda, mera skiljd från de tillfälliga småintressenas, som vid föregående Riksdagar, ty värr! så ofta spelat en hufvudroll inom det Ståndet; under det dessa båda Stånd sålunda alltmer och mer tfyckas lilvade af den ideen, att de tala för folket, för det hela, och icke bloit för sig sjeliva och för några företrädesrättigheter, unde ;r samma tid I bar man sett den vid Riksdagens början äanu vägande majoriteten inom de Högvördige, på! ett nästan afgjordt sält ranpgara sig på den an-: sidan, der pluraliteten al Ridaerskapet och Adeln redan längesedan ställt sig isolerad från representanterne för den ojemförligt största och mest betydande delen af nationen. Detta sednare RiksStånds öfverläggningar blotta så tydigt en syftning, att motstå, äfven de billigaste och obetydligaste nedsättningar i folkets skattebördor, och att vägra eftergifter af de missförhållanden, som bördsföreträdena under förra i åldrar utvecklat, att det pu mera knappt lemnar något hopp att sa de stora frågor, som af fyra Stånd: beslut böra bero, afejorda till nationens belåtenhet. Så har Riddarhuset t. ex. vägrat att afskaffa några af de utskylder, som StatsUtskottet föreslagit att utgå utur Riksstaten, såsom Lagmansfoch Häradshöfdingeräntan, samt sterbhusafgilten, katter, som genom sitt uppbördssät och deras ör de mindre bemedlade klasserne proportioinerligt tyngre beskaffenhet, så mycket mindre. t borde bibebållas, som de tillsammans icke utgöra mera än 400,000 Rdr. Att afslå reformer bärsulinnan vittnar då så mycket mera om cusiidighet, när staten på andra vägar beräknar så ; betydliga öfverskott, att de nödiga utgifterna utan nyssnämnde artiklar kunna bestridas. Rididarhuset kar ock på samma tid afslagit, ail flåta Utskottsordförandes m. fl. val ske utan afseende på adliga företrädesrättigbeten. KLäsaren Skanner redan, huru av vid proruingen alstatsutgifterna rundeligen beviljat icke blott allt ihvad i den kungliga propositionen blifvit äskadt, utan äfven åtskilligt af det byråkratiens, föreIspråkare IIrr Jacob Cederström, Avg. v. Hartsmansdorff, Joh. Pehr Lefröa m. fl., derutöfver i yrkat. I Bevisen på den nyss anmärkta riktningen hos iPresteståndets pluralitet, att sluta sig till hofivets intressen mera än till folkets, tyckas icke imindre talande. De vördige fäderne, som så fofta hafva, eller ålminstone kunna hafva tillHflälle att besöka armodets kojor, tyckas likväl, fi sina beslut om statsanslagen, icke serdeles hafva ibågkommit huru der ser u!. Förgäfves jhafva en mängd kraftfalla och fosterlävdska Fröster sökt hejda farten af deras ampla friikostighet: den biskopliga piuraliteten, följande freservanterne i StatsUtskottet, en Hedren, en I Åstrand, en Stenhammar, eller vikande för fältherren Heurlins ifver och dialektik, eller för Jaen Berlins, en Bolmeers, sentimentala förböner för systemet,, öser med fulla händer ur folikets pung välsignelser omkring sig. Likaså har fsamma Stånd ådagalagt en gifven syftning att 2ej blott bibebålla, utan förböja de gamla pri3 vilegii-rättigheterna, då det underkände det likväl inom representalionen så länge ansedda behofvet af förändring med Uiskotts ordörandebefattningarne och, i stället att med Borgare-. och Bondestånden förena sig om ett bestämdt beslut till hvilande grundlagsförslag härutinnan, öfverlemnat åt Ridd. och Adeln att sjelf besluta angående nyssnämnde förändring; och kronan sattes härpå genom afslaget på KonstitutionsUtskottets tillstyrkan å motionen om upphörande hädanefter af karaktersfulimakter utan åtföljande tjenst. Vårt omdöme kan åtminstone ej fatta det annorlunda, än att pluraliteten af ett stånd, hvars pligt det framför allt är att sjelf genom lära och Iefverne verka mot verldslig fåfänga, härigenom på ett verkligen förvånande sätt handlade i strid med deana sköna och kristliga kallelse, Si mycket mer förtjenar derföre de ledamöterrs bemödacden att erkännas, som, fastän förgälves, sökt verka till ett ee resultat. on nt örn VA RT s———— Nr