Aftonbladet – 27 augusti 1840, sida 3

lm for or oh a, , EEE SIREN UP RBS lär den rådande; och, då denna opinion icke instämmer med mina åsigter, hyser jag visserligen ej någon förhoppning, att kunpa göra desamma gällande; men det sätt, hvarpå flere Telare, isynnerhet de första, framställde sina enmärkningar e, mot ett friare handelssystem, förbjuder mig att vid ; detta tillfälle iakttaga tystnad, ehuru sedan Hr I Skogman uppläst sits anförande, föga återstår för mig att tillägga. aUtskottet har tillstyrkt, att förbud för någon varas inoch utförsel icke må ega rum; det är detta som blifvit så bittert och häftigt klandradt; — men det är ock detta, som jeg för min del godkänner; och jag beklagar, att då Utskottet funnit grundsatsen riktig, Utskottet deremot ansett sådana omständigheter vara för handen, att den icke förr än efter fyra (4) års förlopp skulle kunna tillämpas, och äfven då på ett ofullständigt säst. Min öfveritygelse är, aut om man icke lyckats bibringa de näringsidkande sjelfve ett oriktigt begrepp om hvad som är deras intresso, så skulle det icke medföra någon menlig verkan, att gonast utbyta förbudssystemet emot ett skyddtullsystem ;joch min öfvertygelse 1 detta fall grundar sig icke, för att nyttja en svärd I Talares uttryck, på anakna och kalla thecrier,, utan på erfarenhet. År 4823 då, för att begagna samma Tailares yttrande, den första stöten gefs åt näringarna, men då efter mitt omdöme det första och största steget gjordes på den väg, som leder till ordning i näringarna och en förbättrad tulllagstiftning, vid Riksdagen nämnde år, säger jeg, hörde jag äfvem till deras antal, som häpnede för de skräckbilder, som då framställdes; desamma som man låter åter framstå i en lika afskräckerde skepnad; men det dröjde icke länge innan jeg fenn mitt misstag, ty jog kunde ej undgå att inse, att under de är, som närmast följde på denna förändring, utvecklade sig de näringar, som voro för landet naturliga, vida mer än de gjort under de flera år, som de hägnades af förbudsskyddet. Det är icke lång tid sedan jeg hyste den förmodan; att allmänheten i detta fall egde samma öfvertygelse som jag, men jag är nu öfverlygad om motsutsen, och skall derföre, sedan jag haft tillfälle tillkännagifva, att jag icke förändrat åsigter, så mycket mindre påyrka deras godkännande NU, som jag är säker, att den dag nog kommer, då de göra sig gällande; och jag dessutom aldrig förbiser, att om man påtrugar nationen reformer, så förfelas det med dem åsyftade ändamål, — — — Probibitisten 1 Freja bar naturligtvis icke försummat att taga affär på detta Grefve: Posses yttrande, och deri finna ett fullkomligt e:kännande, att de prohibitiva satserna nu skola vara de rådande i lardet. Man kan också ej neka, att Hr Grefven dertill gifvit honom så god anledning som möjligt, hvarföre ban, som förut gjort sitt bästa att sönderslita Hans Ex.; nu på köpet haft den malisen att hembära ho nom en offentlig tacksägelse för det chedrände, loyala och aktningsvärda i Grefvens handlingssätt, — För vår del kunna viicke släppa fram samma yttrande utan beledsagande med den lilla anmärkningen, att det snarare tyckes innefatta något helt annat, nemligen uttrycket af en serdeles modlöshet, föranledd af den aldeles egna ställning, hvari Hr Grefven en tid hade befunnit sig. Det visar sig nemligen påtagligt, att H. Ex., i det ögonblick han inträdde i styrelsen, alldeles icke beräknat hela svårigheteh af len kris, som en rådgifvare i hbans ställning, petraktad såsom ett slags chef för ett nytt kabinett, nödvändigt måste vara beredd att möta och beherska för alt kunna hålla sig uppe, och utt tryckningen af de politiska anfallen från de konservativa, hvilka bär tydligen begagnade aliansen med probibitif-intressena såsom medel ör sitt egentliga syftemål att få bort Grefven arit honom för stark att kunna emotstås, samt lutligen föranlåtit honom att kasta yxan i sjön, åsom man ser af det ifrågavarande yttrandet. lade H. Ex. litet mera på förhand besinnat tt äfven det ringaste bemödande i politiskt afeende att gå mera ltill venster,, än det gama systemet gjort, ofelbart skulle sätta hela det .onservativa kotteriet i harnesk, och hade H. 1. derföre gjort sig förberedd på dess anfall, amt icke låtit dem sig bekomma, och framför lt icke genom ett oförsigtigt ingående i flera et gamla systemets önskningar beröfvat sig jelf förtroendet nedifrån, så hade han troligen, fven, vid närmare betraktande, med bänseende Il näringsfrågorna icke fällt det ifrågavarande ttrandet. Vi förmoda detta af flere skäl. Först ch främst kan man nemligen taga för afgjördt tt de, hvilkas fördel är förknippad med fortrandet af status quo, aldrig skola underlåta ;t så länge som möjligt hålla sig qvar i sin rdelaktiga ställning, och att om man af det pridda rop, som på ett eller annat håll af nåra enskilde höjes mot reformer, skulle sluta ertill att nationen icke vill bafva dem, så blir en första och säkraste följden att aldrig några former skola erhållas, helst då man kan vara ker på att de, som i sjelfva verket utgöra inoriteten, icke skola underlåta att fördubbla riket, om de en gång finna att deras antal ott derigenom kan komma att gå och gälla r majoritet. För det andra förekommer i elfva verket, att inom håde det utskott och t stånd, som närmast representera mnäringstressen2, aldrig så talrika röster höjt sig för . modifikation i de absoluta förbuden, om 1 denna riksdag; och Hr Grefven hade såles härutinnan snarare: haft en faktisk grund I ett motsatt förklarande. Men, som sagdt : Hr Grefvens sinne tyckes varit nog ömtå