Aftonbladet – 26 augusti 1840, sida 4

om sökt göra sig gällande om ortopedien och derzenom hvarje idkare af denna konst, väntar jag sig derföre med full tillförsigt rättvisa af den llmänhbet, Inför bvilken jag förut så många gåner genom små uppsatser i tidningerne funnit en röst uti ait få framlägga iastivutets och mina ega mot cc medsångar, mindre gynnande och lyckiga företeelser, ferhågor och förhoppaingar. Så )egsznar barnet med otålig glädje hvarje sig ypande tillfälle att inför ömma föräldrar få nedläga sin boarättelse om dagens små glädje-ämnen eler äfventyr och vidrigheter, och att i deras deltasande fiana en tröst för de sednsare och höja väriet af de förra. Med barneis hängifvenhet och förroende afvaktar jag och underkastar mig gerna Svenska Allmänhetens dom, förvissad, att den icke kan blifva annat än rättvis, äfven om den skulle utfalla icka til min fördel. Till slut uppfyller jag en gad pligt emot en stor klass af Svarges lidande barr, emot: alla nu och ji zommande tider under missbildningsrs och armo dets förenade bördor suckande medborgare, då jeg trygg och glad öfveriemnar deras öde i landets församlade Fäders händer, förvissad derom, att de icke skola förneka sig tillfredsstiäillelsen, att dela sin omvårdnad iika mellan fosterlandets alla barn, och från den hulda fadersfamnen icie längre förskjuta dem , som varit hittills mes: vanlottada ech öfvergifaa. Jag har, af kärlek till dem, af ett rent fosterländskt nit uppoff:at mina kraftfullaste år och min förmögenhet, och har jeg deraf skördat materlella fördelar eller så beskaffad lön? Hela Sverce ken svara derpå. Min lön har vasit mödosamma da går, bekymmerfulla pätter, samt det bärda öde, det hårdaste, som kan drabba en rediig man, att med bästa vija Icke kuana emot alla uppfylla sina Ingårgna förbiadelser, hvilket jeg, utom de nyss nämnde uppeff:logarne, aldrig behöft undergå, enär jag rjutit mycket förtroende som läksre, och haft få och bögst inskränkta behbof. Men för mig, tom för alla, stundar den å!der, då erbetsförmågan börjar sjunk, krafterna afiaga och kroppehyddan Ju!a emot den henne ändtligen väntande: modersfemnaer. Skulle landets Fäder vilja för denna stundande ålder bugna mig med någon uppmun tran, med något personligt år mig egnedt vedermäle af en bifalisblick åt mise, på fäde: neslandets altare nedlagda offer, szell min tecssomhbet derför blifva gränslös. Skulle jag åter blifva i s:kosd dersf, så är jag biott en individ, on droppa i verldsbafvet. Då blifver min enda åierstående lycka, att jag gjort mig famillär med möto:ne och iärt mig älsta bakymren, såsom mina vänner. — I alla fall, jag upprepar det än en gång, jag är bioti en obetydlig individ, fån hvilken miit fådernesland be friss genom rödens band, då jag icke mer kan vara detsamma uytwig, och hvad jag verkat, gagnat och i lidit, alit nedstiger med mig i grafvens och glömskans ogenomträngligt mörka natt. Annat är förhållandet med de älskade föremålen för raina omsorger och bamödanden. Så länge verlden står, kan väl ingen hoppas, att ju icke lytta och ofärdiga äfven skola finnar. Dessss ödeför närvarande och kommande tider lägger jag ännu en gång på landets, och just derigsnom äfven derasg Fäders hjertan till ett ömt deltegande. Min mening, min önskan kan icke vars, att frikostigheten från statens sida akulla vara så stor, ati alla lytta och modsllösa, som deraf äro eller blifva i behof, skulla få fi, eller till afgifterna nedsatt kur. Jag önskar blott så mycket undsrs:öd, som, jemte fri kur fö: några få fattiga barn, kan vara tillräckligt, att skydda min, som jag hoppas, såsom ny:tig, behöflig och nödvändig nu mera erkända iniättniog från en densamma eljest botande upplösning. Uppmuntrad af ett på detta sä:t, och ifrån med så högt förtroende beklädda män för en god esk yttradt bifall, skall den enskild:a välgörenhaten icke dröja, att uppfylla hvad af dan allmänna billigtvis icke ken väntas. Uppmuntrade af samma bifall, skola äfven alla fattiga, lytta barns föräldrar småningom förmås, alt icke försumma i rättan tid för dem söka bot, medan deras ku? ännu kan gå för sig inom kort tid, och i detta afssande upprepar jag hvad : jag förut ofia sökt göra kändt, nämligen att ortoH pediska kurer till sin natur bverken äro långvarias tellar dyra, utan blifva det endest genom försumimelse, att tidigt söka hjelpen, der den kan fin. nas. Hvilken glädjande tillfredsställelse för fåderineslandot skulle det icke vara om Sverge, utar ast vara det första land, som fäirskaffat elg er ortopedisk inrättning, kunds blifva det första, at dess vä!gerningar och frukter till alla, oc? j i j j I : diand sina barn. Hvad som för dam göres, är icke beräknpadt för en liten tid, uan för everzlåliga ti der, en oförvansklig ärekrans för dem, som genom sia välvilja och frikostighet för alldd bafäs:st oft: nämnde inrättnings bestånd, ett dyrbart offer: pi mensklighetens alter, ett svönt föredöme för andr länder, för verlden och efterverlden. Stockholm 1 August! 1840. göra dem tillgärgliga äfven för de mest vanlottade N. Åkerman. Itnsgändt N