Aftonbladet – 26 augusti 1840, sida 3

skick beräkna folkets förtroende efter voteringsmassorne inom de privilegierade stånden, emedan dessa icke representera folket, utan blött dess aldra minsta fraktioner, och vi upprepa bär samma erinran. Den gamla ministerens propositioner kommendera oinskränkt den adeliga voteringsmassan, och med få undantag äfven den biskopliga; men hvem drager väl deraf den slutsats, att den gamla konseljen äger folkets förtroende? Den närvarande konseljen kan skryta med dessa massor; kan den ock påstå sig vara populär? Att förlora hos de privilegierade stånden synnerligast i en fråga, som rör dessas privilegier, fäller ingen ministår, aldraminst den, som uppträder med konungamaktens rätt att medla mellan folket och dess motståndare. Saulle åter en proposition till grundlagsförändring ej helt och hållet vinna borgareoch bondeståndens bifall, hvilket väl äfven kunde inträffa, så är detta ej heller ett absolut tecken alt ministeren förlorat folkets eller ens representationens förtroende. Då propositionen icke innpefsttar rågot illiberalt, något uttryck, af regeringens maktbegär, rågot tillbakaskridande (!t. ex. något sådant, som nuvirande konseljens förslag om urtima 1iksdag), så kan den endast falla genom svårigheten att förlika nyssnämnde stårds enskilda intressen, och folket kan omöjligen misstycka proposiuioner till en sådan förlikning, derföre alt den ej genast lyckats. Man föreställe sig t, ex. att Konstitutionsutskottets nu uterbetade förslag, som någre förmena skola möta ett starkt motstånd i borgareståndet, ankomme från regeringen och verkligen af sistnämnde stånd förkastades: är det väl sannolikt att borgareståndet i cch med detsamma skulle förklara en styrelse med så oförställd afsigt att å sin sida bidraga till införandet af en förvuftsenligare representation, förlustig ståndets förtroende eller att folket, om sådant kunde hända, skulle gilla en dylik förklaring? I alla konstitutionella länder äro amendementer äfven i regeringens propositioner tillåtna, och blott man är ense i bufvudsaken, blott regeringen antager sig denna, och icke deruti söker inväfva principer, som störa det hela, är icke heller något störande af förtroendet att befara. Vi taga imedlertid ingalunda för så afejordt, att representationsfrågan skall stranda i de båda privilegierade stånden. Presteståndet kan icke rimligen finna någon uträkning för sig eller det allmänna alt skilja sin sak från både regeringens och folkets. Det förtroende, hvarmed flera af dess representanter äfven ru omfattas, visar, i förening med Norges exempel, att medlemmarne af detta stånd just genom den föreslagna förändringen kunna påräkna ett större ivflytande på representationen än de nu äga, och hvad privilegiet argår, så visar erfarenheten, att detta mest blottställes just derigenom att det ständigt framställer sig till motpart mot folkets önskan att förbättra sin belägenhet. Ståndet har dessutom sett, att lekmännen i vissa immateriella intressen, såsom angående intellektuell och sedlig bildning, 1t2git initiativet och föregått ståndet med hedrande efterdöme, så att egenkärleken ej bör finna ståndet oumbärligt vid riksdagen. Hvad adeln angår, så är visserligen mera troligt, att den skulle kunna envisas att bringa sakerna till den punkt, der den fysiska styrkan fäller utslaget. Men dels får man ej frånkänna detta stånd allt fosterländskt sinne; dels bör man besinna, att den strid, ståndet för mot de demokratiska idterne, är endast en strid för enl fåfänga, som icke mer låter sig genom de gamla formerna tillfredsställa. Det finnes nemligen intet stånd, mera afgjordt demokratiskt än adeln; I saken är blott den att ståndet sjelft vill föreställa folket; omständigheterna ådagalögga Jlikväl allt för uppenbart, att detta ej längre låter sig göra med annat vilkor, än att ståndet åter förenar sig med folket och låter den personliga dugligbeten uttaga sin rätt, framför den skröpliga och svaga ättemansrätten. Häri ligger en stark frestelse till den patriotiska handlipgen, att ändtligen aflägga bördens pantsar och i stället uppstiga i rustningen af medborgares fria förtroende; Kamarillabladen bafva redan på förband invändt att regeringen ej behöfver taga initiativet eller på förhand uttala sin mening, då det ju i alla fall beror af henne att, när tid blifver, bifalla hvad ständerne beslutat, samt att det dessutom kan inträffa, att då grundlagsfrågorne komma till regeringens slutliga prölning, en ny minister, med motsatta principer, efterträdt den li förra. Detta är, som man ser, det gamla systemets ofta upprepade och ständigt följda lifsmaxim; det är en machiavellism, som säger: ujag! kan fortfara att vara kung och ni att vara mivister, blott vi göra ingenting; lyckan bar beskärt oss en ration att styra, hvilken laborerar med en representation så sammansatt, att den västan omöjligen kan komma till någon enhet; i besluten öfver grundlagsfrågor äger hvarje fjerdedel, eburu ej representerande en half hundradel af folket, samma veto, som en polsk adelsman vid korungaval, och ni behöfver blott låta dessa makter sönderslita och utmatta hvarandra. å kan ni vara viss nå. att vår decision al