Aftonbladet – 26 augusti 1840, sida 2

utstaka den väg, utom hvars fegölmässiga följande han icke erkänner några anspråk. Har man genom denna hbandling en gång brutit med kamarillan, så gifves ännu ett medel att sätta sig utom dess tramp, som Rosenstein kallade det, och detta är att icke söka utmärkelse genom prakt och ett kostsamt och tidsmördande lefnadssätt. Man öfverlemnar detta fält en gång för alla åt bördsoch börsaristokratiens täflipgar, och låter dem dela prisen bäst de gitta. Att detta verkligen går an, derpå lemna de Norska statsrådens enkla lefnad och deras ändock både ofvanoch nedifrån oförminskade anseende tillräcklig erfarenhet, om en sidan eljest behöfver åberopas för ett handlingssätt, som utvisar att man i embetet icke söker tillfredsställande af praktbegäret, och som dessutom är så naturligt i ett fattigt land. Man tillvinner sig äfven bärigenom sympatbier inom den klass embetsmän, som äga duglighet, men sakna pengar, och i allmänhet af talangerna, som i alla land merändels äro torftiga emedan de sållan fostras i rika bus. Hedras ens middagar icke af la haute vole, så hedras de åtminstone al dess epigrammer, och författandet af dessa kan blifva en nyttig sysselsättning för den förnäma sysslolösheten; denna del af regeringen må den gerna behålla. Särgkammarregeringen skall vidare motarbetas och folkets sympatier väckas genom rådgifvarnaes bemödande att gifva konseljerna en så mycket som möjligt juridisk form. Det är naturligt, att den som har sin värdigbet från platsen vid rådsbordet, icke skall låta sig dragas derifrån till theeller sängkammar-konseljen, der icke allmänna värf, utan hvad fäderne kallade abönkköp rätteligen böra uppgöras. Icke lärer någon önska, att konseljens ledamöter skulle undandraga sig de serskilda kommunikationer med Konungen, som hans år, bans obekantskap med språket eller hans bebof att inhemta förberedande upplysningar påkalla, eller att något skulle underlåtas, som för honom gör denna kommunikation så behaglig eller så litet obehaglig som möjligt; detta är en sak för sig, som allt för väl kan iakttagas, utan att göra de egentliga konseljerna till en bisak. Man önskar blott, att konseljer måtte bållas, så vidt möjligt är, på bestämda tider; att ärenderre der, utan afseende på någon förut skedd öfverenskommelse, af vederbörlig person ordentligen föredragas, och att ledamöterne deröfver yttra sig innan Konungens decision faller. Likaså önskar men, att ett ärende må, utan att sådant betraktas såsom oformligt, i konseljen föredragas, äfven då ingen kommunikation underhand dessförinnan ägt rum. Detta är bokstafligt enligt med regeringsformens föreskrift, och denna är för mycket välgrundad, för att tillåta en öfverträdelse, den man sökt uvrsäkta dermed att det vore likgiltigt hvar eller huru besluten tillkomma, endast de äro i sig sjelf goda. Grundiagen har nemligen velat förekomma, att Konungens rådgifvare icke måtte förvandlas till Kongl. kammarherrar, som förnöta sin tid iförmaket, för att få den nåden attnalkas H. Maj:ts person; och de blifvande rådgifvarne måste nödvändigt göra hvad i mensklig makt står till återställande af den grundlagliga ordningen, och till afböjande af ett missbruk, menligt för dem sjelfva, emedan det ställer dem på samma mark med kamarillan, men ännu menligare för efterträdarne. Huru skall en departementschef kunna wsjelfkrafd påminna om rikets rätt och bästa, derest han ej har ett bestämdt tilltillfälle att träffa regenten, eller om det är honom förmenadt att då, utan förutgående underhandlingar, dem det icke beror af honom att få inleda, inför konseljen föredraga hvad ban finner rikets väl kräfva? Korteligen, så nödigt det är att rådgifvarne utom konseljen flitigt kommunicera både med hvarandra och med Konungen, så nödigt är det äfven, att om alla andra tillfällen dertill förmenas, ett sådant säkert och ofta må stå öppet i konseljen, eller som grundlagen säger, i astatsrådet. Ett medel att minska kamarillans och bördsaristokratiens inflytelse ligger i befordrandet af offentlighet i alla vägar, och vi torde derom få nämna något längre ned. Af den stora massa oguldne anspråk på reformer i alla vägar, som det gamla systemet efterlemnat, bör, efter vår öfvertygelse ingen afskräckas, så framt ban äger kraft och håg att följa ett motsatt handlingssätt, det är att icke åsamka sig nya skulder, utan först betala de gamla. Efter vår öfvertygelse blir detta möjligt derigenom, att man af de stora reformfrågorna företager en och en i sönder. Frågan är blott, hvilkendera man först bör taga ihop med. De kunna indelas i tre slag: reformer af grundiagen, af allmänna lagen, af de ekonomiska lagarne, författningarne och institutionerne. För att välja dem emellan måste man rådfråga, så väl ögonblickets behof, som klokheten, eller bvilka reformer med minsta äfventyr kunna snarast sättas i verket. Häruti, som i mycket annat, nödgas man sannolikt förfara i en alldeles motsatt ordning, mot den af förra konseljen följda. Det är an sarmmal ragal att ock AL Lv. g