Aftonbladet – 26 augusti 1840, sida 2

despotismens grundsatser eller nyttan af missbrukers eller föråldrade institutioners fortfarande, och som hvarje dag hotade med inskränkningar i tryckfriheten, för det oppositionspressen ens vidrörde de förhållarden, Som voro de maktegande misshaglige, har, under den sednare och ännu qvarsittande konseljen, och i trotts af det inflytande dess ledamöter kunnat ega, antagit en oförskämdhet, som i förbållande ull vår tid öfvergår sjelfva Grewesmöhblens, och sannolikt skall, om det eljest är möjligt, ytterligare stegras vid ett nytt ombyte, isynnerhet då män af liberala åsigter komma till styret och framför allt om ofrälsemän till större eller mirdre del dervid måste anlitas. Jemte denna press och såsom dess allierade, resa sig nu, med större hbäftighet än någonsin, vissa enskilda och korporationsintressen, och besolda skriftställare för att öka skriket mot reformer och nedifrån trycka hvar och en minister, som genom ett energiskt bemödande, att sätta sambällskrafterna i utveckling, redan förut kunde bafva skälig farhåga för en tryckning af prerogativet uppifrån. Ändtligen, och om man än kunde besluta sig att bjuda alla de uppräknade äfventyren spetsen, så qvarstår alltid den synnerligt brydsamma frågan hur man skall börja, bur man skall göra öfvergången från det gamla till det nya, och framför allt hvad man skall taga sig till med denna bemgift af tvenne konseljers naturliga eller adoptiva barn af propositioner, kommunikationer, förklaringar och skrifvelser af alla slag, dem styrelsen anbefallt till de nu församlade Ständernas vård, uppfostran cch ömma bebjertande. Dessa betänkligheter äro väl värda att begrundas, men da måste öfvervinnas, om landet icke skall återkastas under kamarillan och blottställas för en kris ef vida vådligare art, än den ou för handen varande. Alla de äfventyr, man befarar, äro imedlertid tydligen af den art, att folkets förtroende, men ock:cå endast detta, förmår öfvervinna dem. Detta förtroerde måste likväl genast infiona sig, och det går icke an att, såsom vid sista förärdrirgen, stiga upp med impopulära eller okända vamn, och hoppas på tid att med bandling tillvinna sig ett stöd, som man icke något ögonblick kan undvara. Populära namn åter — och vi hafva förutsatt att några andra icke komma i fråga — äro visserligen ett godt skydd mot den första stöten; men folket, alltid misstänksamt, bar sett ej så få prof derpå, att man tänker annorlunda på taburetterna än på representantens bärk; det vill genast hafva ett tecken, att dess gunstlirgar ej undergått denna metamorfos eller låtit sig turnera af någon pense immuable, och vitro, att till förekommande af detta misstroerde, intet lämpligare medel fianes, än att man å ömse sidor på förband gör sig reda för sina anspråk och sina förbindelser, samt, om vwvi så få uttrycka oss, förenar sig om det handlingssätt ministeren har att iakttaga, och hvaraf folket kan igenkänna sina vänners trohet. Det är häröfver vi, med afseende på de uppräknade betänkligheterna, önska framföra vår tanka, öfvertygade att de, som egna sig åt det offentliga lifvet, lätt skola urskilja bvad deraf träffar majoritetens åsigter och således kan gälla för dess mening. Det första vi skulle önska, att den, som med liberala föresatser vill tillträda taburetten, måtte iaktltaga, är att han på ett eller annat sätt gifver offentlighet åt de åsigter ban hyllar, och att detta icke underlåtes derföre, att ban förut vid många tillfällen framlagt dem. Det är icke blotta uppfyllandet af en i andra konstirutionella länder bruklig och bär ofta rekommerderad formalitet vi härmed åsyfta; vi afse denna bardlings stora fördelar just med hänseende till närvarande ställningar. I allmänhet hyser man här i landet en synnerlig fruktan för offentlighet. Emellan fyra ögon kan man, äfven af dem, som bära devuemangets livrå, erfara en öfverraskande öppenbjertighet, men hemligt skall det bållas, ty systemet har förföljt frisinnade tänkesätt, och man vet att en af de förra Statsministrarne förde en ända till universiletsåren utsträckt annotationslista öfver alla dem, som egnade sig åt offentliga värf, och betecknade der med frondör hvar och en, som icke egde respekt för uniformer. Att förakta den härigenom frambragta byråkratiska harbjertenheten, och säga sin mening rent ut, är ett bevis af mod, och ger redan anspråk på förtroende. Med detsamma har man äfven ställt sig utom kamarillans och det gamla intrigoch kryperisystemets grund. Salongernas och sängkamrarnes hemliga aUmtrieben ega ringa makt öfver en man, som icke erkänner annat forum: än offentligbeten, och tvingar intrigen att möta sig der, om den vill något uträtta. Dermed är ock förekommet hvad hvarje klok och hederlig man bör undvika, en falsk position, vis å vis regenten eller folket. Man följer sina en gång uttalade grundsatser, med samma regelmässigbet, som ledamoten i en öfverdomstol, och om konseqvensen misshagar någon, får han skylla sig sjelf; man går bort med samma grundsat-. ser som man kom, och denna förmån är för den offentlige mannen så stor, att han sielf måste