Aftonbladet – 26 augusti 1840, sida 2

gunst. Platserna äro redan lediga; man hör sig för, än här än der, men försäkrar att man får afslag. Kamarillapressen döljer i!la sin förtrytelse öfver denna ställning, som han tillskrifver än Förstärkta StatsUtskottets afslag på den gamla konseljens begäran om pengar, än kandidaternas omtanka att icke ,gifva sitt rykte till pris åt den fria pressens skändelsern. Denna fria press åter ser i nämnde, för några månader sedan ännu såsom otrolig ansedda, ställning en brytning mellan den gamla godtyckliga åsigten af konseljens kestämmelse och en nyare mera grundlagsenlig. För kamarillan, sem trott sig ega taburetterna i survivance, är det onekligt ett tantalsstraff att se fideikommisset ledigt och icke få tillträda det; för dem, som förfäktat en allvarligare grundlagens afsigt med konseljens inrättande, är det ett icke så oangenämt tecken, att man ej griper regeringstömmarne lika kaval!jeremang, som tömmen på sin trafvare. Orsaken till denna tvekan och svårighet, att skapa nya konseljer lika lätt som nya uniformer, är tydligen den, att de allmänna begreppen och anspråken framträngt betydligt närmare till grundlagens mening, än tillförene.: Föreskriften att Konungen skall till rådgifvare kalla allmänt aktades män har å alla sidor blifvit tagen i närmare betrakande, och man har icke mer kunnat för sig eller andra dölj, satt den enda förnuftiga meningen med denna föreskrift är den, att rådgifvarekandidaterne skola åtnjuta det slags aktning, att folket ön skar dem till Konungens rådgifvare. I sammanhang med denna riktigare tolkning har äfven begreppet om rådgifvarnes ansvarighet inför representationen betydligt stadgat sig, och häraf bar uppkommit hos de väljande en betänklighet vid att i valet åsidosätta folkets tydligen uttryckta önskan, och hos de valde en betänklighet vid att förena ställningen till regenten med ansvarigheten inför folket. Hos männen af den redebogna ,yttersta högra, påstå vi visst icke, att någon sådan betänklighet eger rum; de förkasta, såsom de till öfverflöd låtit verlden veta, allt sådant förstånd af grundlagen, som skulle sälta tron på deras förträfflighet i beroende af, för att uttrycka oss i Hr v. Hartmansdorffs stil, dem som skola styras, och vi säga visst icke att de skul!e draga sig undan för ett tillbud af makt och pengar; men dem möta, såsom vi förut erinrat, från styrelsens sida betänkligheter, som icke häfvas af deras egen ädla obetänksamhet, och det är således icke mer om dem man talar. Men förutsatt att regeringens betänkligheter och de afslag, hon påstås hafva mottagit, skulle föranleda den resolutionen, att bringa i utöfning grundlagens så länge missförstådda föreskrift att till konseljen kalla män, dem folket önskar se i spetsen för ärenderna, så vore det ändock både förlåtligt och förklarligt, att hos dessa förefinna betänkligheter, och af en helt ne AA -—-— AA mA — rr OM B--— PA VR — annan art än man skulle träffa bos kamarillans skötebarn. Man betänke blott att, då regenten vänder sig till venstra sidan, frågan icke mer är om en blott distinktion af kongl. nåd, eller om den behagliga rältigheten att spela mejestät under konungamanteln, och, när det! gäller, ställa det verkliga majestätet blottadtinför det allmänna missnöjet; frågan vore tvärtom att blottställa sig för en ansvarigbet, större och flerfaldigare än den någonsin hittills kommit i fråga, och vissheten härom kan ej annat än framkalla betänkligheter. Den första betänkligheten ligger utan tvifvel i den föreställningen, att böjelsen för realiserande af de grundsatser, som äro majoritetens bland folket, för hushållning och reformer, skulle vara mindre uppburen på högre ort, samt att förtjensten, isynnerhet om den tillbörde en ofrälse,. eller en adelsman, som ej stode i närmare relationer med la haute volee, nödvändigt skulle duka under för kamarillans intriger och bördsaristokratiens anspråk. Icke mindre betänklighet födes af det intrasslade skick, hvari alla offentliga inrättningar i mer eller mindre mån befinna sig, af byråkratiens intressen och fruktan för nyheter, hvilka alltid fordra kunskaper och arbete, samt af embetsmännens inrotade vana att böja knä för de högvälborne; och denna betänklighet synes så mycket mer befogad, när till det föregående lägges den massa af reformfrågor. dem det bortgående, stationära och all grundlig förbättring uppskjutande systemet tillåtit hopa sig och nu kastar på det gamla bankrutta boets utredningsmän. Håäraf isynnerhet uppkommer den föreställningen, att folket, hvars tålamod blifvit pröfvadt ända till det yttersta, och hvars anspråk måste tillvexa i bäftighet, med hvarje gång de blifvit gäckade, nödvändigt skall taga en sådan flygt med sina förhoppningar, att den bästa kraft och vilja omöjligen förslå att uppfylla dem.