Aftonbladet – 24 augusti 1840, sida 2

tecken till afrättningen. Man yrkar på Balmasedas ställande för rätta för dessa mord. TYSKLAND. Märkligt nog börjar nu afven från Wien föras samma språk i afseende på traktaten i London, som vi häromdagen anmärkte i Preussiska tidningar från Berlin. Den åsigten, heter det nemligen, börjar blifva allt mera allmän, att quadrupel-alliansen antingen alls icke kommer till verkställighet, eler ock blir så modifierad, att den ej mera skall kunna gifva Frankrike någon anledning till allvarligt motstånd. Frankrikes krigiska demonstrationer synas således ej bafva förfelat sin verkan på de tvenne makter, hvilka mest bland de fyra, som slutit traktaten, måste vara intresserade af att lugnet i Europa icke störes. ORIENTEN. Ett bref till redaktionen af Leipziger Allgemeine Zeitung från Konstantinopel, af d. 29 Juli, innehåller en lång berättelse om en komplott emot Sultans lif, hvilken dock lyckligtvis skall hafva blifvit upptäckt och tillintetgjord. Händelsen i och för sig sjelf har visserligen ingenting osannolikt, under närvarande sakernas inveckling i Orienten; men några af de hufvudsakliga omständigheterna dervid fela dock så mycket i kustymen, att saken ej gerna kan hafva tillgått alldeles så, som den berättas. Sultan skulle nemligen hafva antagit en bjudning till middag af 9 högre embetsmän, hvilka i hemlighet voro anhängare af janitscharerne. Han begaf sig till stället, endast åtföljd af ett par betjenter och en andlig. Under måltiden aflägsnade sig 4 al gästerna; de öfrige började gifva hvarandra betydelsefulla tecken, så att det väckte Sultans uppmärksamhet, hvarpå denne yttrade till den andlige, som satt bredvid honom, att det väl vore bäst hegilva sig derifrån, hvartill denne svarade att det vore hög tid. Sultan hade då sprungit upp från bordet och ropat på, såsom det heter, sin talrika suite (oyss förut sades den blott bestå af ett par personer), hvilken nu inrusade. Sex af de sammansvurne hade blifvit gripne; de öfrige hade räddat sig genom flykten. Man använde tortyr mot de fävgslade, hvarpå de erkände, att de ämnat mörda Sultan och sätta bans broder på thronen. Med denna berättelse må nu bänga tillsammans huru som helst; så mycket var imedlertid säkert, att Sultan, dagen efter sedan detta skall bafva tilldragit sig, lät bevaka sig i palatset af en tredjedel af garnisonen i Konstantinopel. Någonting betänkligt lärer väl således hafva varit å färde, om ock ej omständigheterna i allo varit sådane, som nu blfvit uppgifne. Seraskierns stora benägenhet för Albanesarne och deras inkallande till Konstantinopel ingåfvo hvarjehanda farhågor, och man fruktade, att någon tillämnad statskupp låg i botten på denna åtgärd. Såsom en följd af den upptäckta sammansvärjningen anses den befallning Sultan gifvit, att Albanesarne skulle blandas med de reguliera trupperne, så att de icke längre finge utgöra en korps för sig. Berättelserne öfver Alexandria och Frankrike om upprorets i Syrien stillande visa sig nui åtskilliga delar origtiga. Det är endast partiellt, som insurgenterne blifvit kufvade; upprorslågan flammar ännu på flere ställen. Vid Beirut och Tripoli höllo sig insurgenterne, enligt de senaste underrättelserne, ännu i sina positioner, och i Hauran började blifva oroligt. Invånarne i Ledschia skola hafva gripit till vapen, och Abbas pascha hade fått befallning bryta upp emot dem. Men hvad som synes vara det vigtigaste af allt är, alt Drusernes furste, den bekante Emir Beschir, som under upproret hållit med Egyptierne, blifvit afsatlt och hölls innesluten i sin borg af Druserne, hvilka valt sig ett annat öfverhufvud i en ung Emir Faur. Denna händelse torde gifva ett nytt uppslag åt insurrektionen i Syrien. Den af Fransyska regeringen tll Alexandria skickade E. Perier hade återkommit till Toulon. Han skall hafva underbandlat och afslutat en traktat emellan Mehemed Ali och Frankrike. Vicekonungen hade af honom för öfrigt fått det rådet, att, genom anbud af mindre koncessioner och underhandlingar, söka draga sakerne u! på tiden så mycket som möjligt. — ——tti——— — I anledning af väckt fråga om tilämpningen af K. Br. d. 46 Dec. 1836 rörande sät tet för behandlingen af ärenden, som två elle: