asig, som en sjukdom, hvilken, då spriten är det askadliga, har, jemte slägiskapen med lungsoten, cockså den likheten dermed, att den, som eger anclagenp, till och med den, som kommit ett stycke cin i sjukdomen, ej gerna låter sig derom öfvertyages. Huru hbeldst än detta ämna må betraktas: cen säker och noggrann erfarenhet i stort vederclägger dock i alla bänseenden de många inkasten ki smålt, att måttligt bruk af spritdrycker, ej:! askall vara skadligt, om än verkan af dem mindre . agroft skulle falla i ögonen på en hvar. Store läckare ha ådagalagt, att bruket, att förtära dessal adrycker från slägte till slägte, mer än som varit ckändt och erkändt, bidragit till den obotliga lungasotens bildande, liksom till denna sots grundsjukadom, skroflarna. Genom sitt uppdrag, att af.) c3kilja gallan ur blodst, börer Jefren till blodre-. cningsverktygen, liksom lungorna genom den, att cur blodet skilja kol eller kolsyra. Med skäl ken csåledes påstås, att spritdrycker göra blodet alltamera förorenadt, nämligen af de ämner, som det-: csamma, utan spritförevingen, skulle afskiljt från dungor och lefver. Lägges dertill den bekanta cverkan af dessa drycker, att orsaka en sjukdom, csom först i sednare tider fått namn (Morbus aBrightii), så måtte nog skäl vara för handen, att cur lefnadsordningen rent af bannlysa dessa kropcpens förstöringsmedel, äfven om de ej verkade så j cmenligt på lynne och sinnelag, som allmänna lifcvet det nogsamt ådgelägger och hvarpå brottmålsostatistiken, serdeles i Sverge, lemnar talande beavi 9.D Härvid har Författaren fogat följande märkliga not: Ett helt sällskap af läkare i Schweitz har upplyst, att det i andedrägten, hvaraf en pykter känner, att den, som står honom gent emot, supit, ej är spriten, hvilken ju ej hsde den lukten förrän den dracks, utan att det är vätgas aflungan, hvilken spriten upplöst. Och hvad annat skulle det Juktämnet kunna vara? Du kan ju således lätt öfvertyga dig, att äfven en sup sårar dig invertes. Är det ej klokare, att bebålla lungan i eget bröst, än skicka henne så småningom in i nästans näsa? På följande sätt kan du ock röna, att spritdrycker ej äro oskadliga för organismen. Håll din sup till nödtorften i munnen sålänge du förmår. Svälj eller spotta den sedan ut. (Säkerligen väljsr du nu heldst den sista utvägen.) Trefva dig så i munmen. Huru förstörd finner du dig ej! Tänk nu: skulle den starka vätska, som så handterat din mun, väl bättre gått åt de inre, långt finare delar, som anträffats, om supen svalts och som väl längre måst deraf frätss, än din mun? Men dit kunde ditt finger ej följt med. Bör dock tanken i ej kunna gå äfven dit fingret ej binner? En tänkande Godsherre begagnade detta sätt och gaf sin rättare begrepp om hyllka drycker, som äro närande eller tärande. eDettan, fortfar Hr Wieselgren härefter, ameddelade de höglärde i Upsala åt den store fosterlandsvännen, Öfverste Carl af Forssell, och ban meddelade en prest sjelfva originalet, hvilket den store Läkaren E. Z. Munck af Rosenschöld sedermera fick af prester, och denne i hela Europa berömde Läkaren i Lund gillade fullkomligt Läkarnes bevisning i Upsala. Således om du hörer dem, som äro lärdare än du, säga, att en sup till nödtorften kan icke skada, så räck du frem detta vittnesbörd af dem, som äro lärdare än desse, visst ej till nödtorften naturkunnige. Författaren vänder sig härefter till Läsarnes känsla af pligt och religion och äfven detta förtjenar anföras: cOm också Läkarneisade dig, att en sup till nödtorften vore för din helsa eller smak aldrig så vigtig, så finge du lof låta eller lemna den, i en tid, då du såge de svagare förargas eller försvagas genom att följa den seden att dricka desse starke drycker. Den som således vet, att den seden, att dricka starka drycker, ej är nödvändig, utan att de, som aflogt den, lefva ändå, och att genom den sedens bibehållande otaliga olyckor för tid och evighet drabba menniskorna, ban måste för brödets skull försaka den strupkittlingen, och gör han det ej, så är der brist antingen i hans kristendomsbegrepp eller i hans brödrakärlek. Då nu både läkarekonst och kristlig lära afstyrka dig att supa, och vettet säger dig, att om alla i en blink för alltid upphörde supa, den största iandsplågan vore afbjelpt, och att således det blir en hvar persons medborgerliga pligt, att derföre göra det han kan — hvarföre super du ännu? Antingen är det dig lätt att aflägga, och då bör I du det göra för andras skull; eller är det dig svårt, och då bör du sannerligen göra det för egen skull. Ty då är det säkert, att det för naturen främmande ämne, som aldrig kan smälta till blod (hvarföre ingen kan lefva på bränvin allena) redan skadat det inre, och ditt begär till supen är då alldeles likt barnets begär att klia ett halfiläkt sår. Liksom man ofta ser barnet sjelft sätta händerne fram om aftonen, att de må bindas ofvan täcket, på det att det nära sammangrodda såret ej må skadas under sömnen, så sätt du din hand t. ex. på nykterhetslistan. Din hederskänsla skall sedan stå på din Isida och hjelpa dig att vidblifva en förnuftsenlig Ilefnadsordning. Tusen, tusen ha gjort det före dig och aldrig ångrat det. Archiater von Afzelius, Iden främste bland Sverges läkare, har borgat dig I för, att du, utan allt äfventyr, kan när som heldst afbryta den vanan att njuta spirituösa drycker. Kan du ej nedlägga det offret på fäderneslandets altare, i on tid, då folkets väl fordrar alla do föIrogömen, så kan du väl ej begära att anses som menniskovän och patriot. Och då du, som Kri slen, bör kunna låta lifvcl för brodren, och ej ens kan låta supen — huru är det med din kristendom? Ser du ej att supen nu mer är ett tecken, hvarigenom du utmärker ditt bifall till tidens supväsende? Är detta ej en förargelse i vår tid? Hvad lärde Frölseren om det, som var till förargelse? Månne ej att det skulle afsöndras och bortkastas, öm det ock 1 sig var så visst en Guds gåt va, som en hand, en fot, ett öga? I sammanhang med föregående torde böra nämnas, att på nykterhetstalen förliden Måndag följde en nykterhetsmiddag på Hötel du