ej utan spår I någon enda lanesort al en högst egen och, om uttrycket tillåtes, epidemiskt art. Thorsdagen d. 49 Juli 4838 skref jeg följande ord till en af mina vänner: Så långt har det kommit, att trycksvärtan väl torde färgas röd! Dagen derpå var en sorgedag! — Trodde, att StatsRådets ledamöter byst ungefär samma åsigter vid den tidpunkten, såsom det nu syntes af Utsk:s meddelanden. Kunde väl beklaga men ej neka nödvändigheten af de vidtagna åtgärderna. Telaren vidrörde för öfrigt icke någon purkt sf ammärkningarne, hvaribland han visserligen medgaf en eller annan förtjena representantens uppmärksamhet; cmen, sade han, amine H:r! samma skarpsinniga uppfattning af Svenska folkets sanna behof och flärdlösa frihetssinne, som stiftat vår grundlag och uppenbarar sig för den uppmärksammes öga; denna höga avda manar os5 att endast till stora och för rikets sanna väl vigtiga föremål rigta våra steg på den bang, som 407 RB. F. för oss öppnar. Grundlagens anda är ocx er makt; uti helgden bor dess kraft. Försvagen den ej: på dess fall stiger oredan upp och förödelse tecknar dess spår. Måtte dessa sanningar aldrig förgätas vid vära öfverläggningar! Ansåg återremiss oclamplig. Yrkade att R. och Ad. först måtte läggs memorialet till handlingarne och derefter beslu;a, om Ridd. och Ad. fann rikets väl kräfva, att någon eller några bland Konungens rådgifvare skijdes från embetet... Talaren anförde derefier till försvar för t. f. Hofksnslern den 3 Augusti 1838, hvilken en annan talare ställt till ansvar för tidningsindragningarne samma dag, att t. f. Hofkanslern då icke ägde någon röst i Statsrådet såsom Hofkansler. Väl såsom Statssekreterare för Eckiesiastikärenderne hade han ägt röst vid dessa ärenders för redragning, men ej vid kammarärendernes föredragning, hvartill tidningsindragningen körde. Afven om han haft röst såsom Hofkansler, kunde talaren likväl icke inse, huru han kunnat yttra sig öfver sin egen åtgärd. Slutade derefier sitt anförande med följande anmärkningar: Den stora klientel, säger en annan talare, som regeringen har på Riddarhuset, hindrar detta Stånd från att fatta sjelfständiga beslut.i Satsen kommer något oväntadt från en ledamot, som,af Höglofl. Ridd. och Ad. blifvis satt till ordförande i KonstitutionsUtskottet. Annu mera oväptadt förekommer det mig, att samme talare, som beskärmade sig deröfver, att Sveriges Konung icke talar Jandets språk, likväl icke finner något hinder för en bonde att träda in i Statsrådet! Det måtto välicka vara en Fransysk danneman, som Ordföranden i KonstitutionsUtskotiet ville sätta dit? Tillade muntligen, att en talare såsom skäl för återremiss sagt, att KonstitutionsUtskottet borde lemnas tillfälle att svara på den stämning, som blifvit uttagen till den domstol, som består uti alla rättsinnigas omdöme. Hemställde derföre till samme talare, om ej svaromålet kunde lemnas anptingen i Aftonbladet, i Minerva eller Statstidningen. Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolph: Sedan han med värma uttalat sitt omdöme om f. d. Konungens Rådgifvare under det förflutna quinquennium och till atöd derför citerat nägra anmärkningspunkter, anhöll han om proposition derpå, att Ståndet, på grund af 407 S R. F. och 29 R. O., ville besluta, att hos Konungen skriftligen anmäla sin önskan, att han ville ur Statsrådet och ifrån embetet skilja alla dem, mot hvilka Konstitutionsutskottet, uti sitt nu föredragna memorial uti 72 punkter, anmärkt, att de, uti deras rådslag om allmänna mått och steg, icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, icke med oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeembete utöfvat. . cÅrTo astörre delen, sade han, credan endledigade, väl adet! jag anser Rikets Ständer icke skyldiga taga ckänpnedom derom; hvad en gång skedt, lärer då aej blifva. omgjordt; äran blir dock för dem lika astor, hvile de på sina lagrar! är någon hädanpgåncgen, slumre han i sin ära! men en sådan anhålalan gifver dock Konungen upplysning om, att adesse entledigade Rådgifvare förlorat nationens cförtroende; gifver en garanti för, att de icke mera askola af Konungen såsom Rådgifrare bogagnas.n Begärte för denna proposition votering. Ansåg kontrap: opositionen, på: grund af de emot memorislet gjorda anmärkningar, böra blifva återremiss af detsamma. aSkullen, sade han; a— jag vågar aicke förmoda det — Ståndets beslut blifva, att autan vidare åtgärd lägga memorialet till handlincgarne, skall jag, hbvad jag mig sjelf angår, anse aför ett brott mot fäderneslandet, för en vanära, om jag icke reserverade mig deremot. Nationen edöme skonsammare om hvar och. ep anpranle Apsåg Utskottets förfarande, i afseende på formen, såsom ett exempel af grannlagenhet och oväld, då det blott framlagt sjelfva facta ochicke med några omdömen deröfver velat gå Ständernes domsrätt i förväg. aHvad skrifvandet sf styrelsens historia ancgår, så är den dagens; vi känne den alls; tidnincgarne bafva skrifvit den in concluso och det står cöppet för hvar och en annan, som kan och: vill, catt göra det fullständigare., Ville med några få ord karakterisera det sätt, hvarpå Hr von Hertmansdorff sökt urskulda sig från de emot honom af Utskottet gjorde anmärkningar. Det reforsrar sig nämligep, sade han, till ett yttrande en bans namnfrände haft, hvilken, då han, såsom fändrik, af sin chef, för sina dåliga affärers skull, erhöll förebråelse, med. orden: aBevars! Fändriken är, ju skyldig Gud och calla menniskor! svarsde: cÅhl det är ej så faraigt. Hvad jag är skyldig Gud; boppas jag få anestånd med till domedsg. Hvad menniskorna vidckommer, så är jeg väl skyldig någrs, men ännu emånga flere är jag ingenting skyidig)! Slutligen tillade han: Då jag hört, att en ledamot af ett annat Stånd, vid föredragandetsaf detta memorial jemte andra mindre sansade invokationer mot Utskottet, äfven yttrat den förmodan, att, Utskottets ledamöter måtte hafva varit, tryckta af tidens förskämda luftmassan, så anser jeg böglofl. Utskottets ledamöter och hvar och en annan icke böra fästa afseende vid detta yttrande, än att hysa den reciproka förmodan, ats tidens förskämdea vattenmassa måtte hafva öfversvämmat Hr Biskopan. (Fots.. följer.) —iii—— —Å UTSKOTTS-BETÄNKANDEN. — Konstitutiorsutskottets memorial MM 26 angående en af Hr E. J. Westmeh anmäld änledvidg till an