Aftonbladet – 19 augusti 1840, sida 3

egnat sig friheten i hög grad, men har också I slafverlet inom sig upptagit dess motsats. Det sednere är, om också blott i en del stater inhemskt, likväl i statsförbundet erkändt; och en droppe slaf: blod i ådrarnå, om ock i änuu så aflägsa led, utesluter, äfven i de frisste bland dessa stater, i följe af allmänna meningens despotism, från all utöfning af politiska och till del äfven från andra medborgerliga rättigheter. Den invändning, att vi således 1 sjelfva verket blott skulle föreslå ett experiment, hvartill saken vore för vigtig, kunna vi blott möta med upprepads uttryck af vår öfvertygeolse, att hvad rättvisan bjuder, ej kan betraktas under synpuckten af ett godiyckligt experiment. Moan vi kuane tillägga, såsom ena tillräckligt pröfvad erfarenhets sats, sedan da politiska rättigheterna redan nått en så stor utsträckning, att äfven på detta fält, och kanske mest på detta, ingen orättvisa är farligare än en hälf rättvisa. Må man, i fråga om velrätten, göra rättvisa fullt, samt utföra förän dringena med billighet; och staten skall troligen vid detia mål finna sig säkrare än på halfva vägen. Jag är för min del öfvertygad, att en sådan förändring skell blifra den vändbingpunkt, der de ensidigt monarkiska eller republikanska teorierna borde upphöra at vara fispauliga motsatser, och dan konstitutionella monarkicn, som ännu vack lande sväfvar mellan bägge, fiana den fasta grund, ur hvilken dei hvarje samhälle nödvändiga både demokratiska och aristokratiska elementer skulle, under skydå af den monarkiska enheten, friare, och likväl i sammanbang, utveckla sig. Ty sådan är allt borgerligt samhälles natur. Både monarki, aristokrati och demokrati finna i detsamma sina naturliga utgångspunkter. På vägen ha de kifvats: vid målet skola de kända sig förenade. En blick på samhälisutvecklisgen lärer, det sådant är verkliga örhållandet. Hvad utmärker denna utveckling? — Att den blir allt mångfaldigare, att den framkal ar, u.bildar och tager i anspråk alla de olika anag och förmögenheter, som Skaparen hos menniskan nedlagt, och hvilka, emedan de blifvit hos eune nedlagda, omöjligen kunna annat än sammanstämma till ett gemessamt mål. Öfvertygelsen lerom ville jag kalla den enda verkliga politiska rosartikel; ty den är ej anmat än tron på en gulomlig Försyp. Mea derföre måste ock alla dessa inlag njuta sitt spelrum, nämligen inom gränserna tf ömsesidig rätt. Och ju mer, usder detta enda, aon nödvändiga vilkor, hela den menskliga krafernas rikedom kommer i dagen, ju mer uppenbaar det sig, att sträfvandet är gemensamt och må: et ett; ju mer utvecklar sig ur: samhällets egen nångfald dess öfrerensstämmelse ech samklang, ju ner röjer sig denna inre enhet äfven I den yttre örbindande enheten, som har sitt uttryck i ett ands regering och hela styrelse. Med eti ord: just genom den öppna bana, som de fria statsinättningarno försäkra åt all förtjonst, stärkes det smmanhang och den varaktighet, som den monurkiska principen åt staten bevatar; och de erarenbster, som synas bevisa motsatsen, äro sjelfva fullkomliga, och hafva gjort våld ej mindre på epublikens än på monarkiens rätta grusdsatser. Därigenom falla de in på den afräg, som genom uvnarkien förer till despotism af ett eiler annat lag, pöbelns, eller rågra fås, eller en endas; eme lan en, blott i vissa riktningar lässläppt, i andra jåmrmad samhällsutveckling alltid är anarkiens farigaste retningsmedel, liksom den halfva rättvisan Htid är den farligaste orättvisa. Det är blott en, å övasesidig rätt I alla afsaenden ordnad samällsbildning, som kan förlika friketen med monrkien. Mea monarkien måste hafva mod att lida ch erkänna en så beskaffsd frihet.n