Aftonbladet – 19 augusti 1840, sida 2

ganta damer och kavaljerer, ER —— FÖRR OCH NU, I FRÅGAN OM NÄRINGSFRIHETEN. Oaktadt den bitterhet och de förvrängningar, som de s. k. konservative i politiken, eller, riktigare benämnde, vännerne af godtycket, emellanåt ådagalägga emot de representanter och publicister, hvilka nitälska för, och yrka på, ett fullkomligt amtagande af ett konstitutionelt regeringssätt, så är detta likväl näsan ingenting emot den häftighet och snart sagdt raseri, hvarmed anhängarne af prohibitifsystemel i näringarna tillåta sig att anfalla sina motståndare. I den politiska diskussionen har man nu mera kommit åtminstone så långt, att de konservative eller anbängarne af allenastyrandet icke vidare, med hopp att blifva trodde af ens någon liten del bland allmänheten, skulle våga tillägga sina motståndare en intention att vilja öfverändakasta samhället eller arbeta för revolution och plundring, såsom änru för ett par år sedan af en och annan insinuerades. Deremot höras, i diskussionen om näringslagstiftningen, prohibitifsystemets förfäktare icke allenast börja med att taga för gifvet, att de absoluta förbudens utbytande mot skyddstull skulle omedelbart ruinera hela landets fabriksnäriogar och handtverkerier: det är ändå mycket beskedligt om de bålla sig härvid: — minga af dem gå nu mera till och med så långt, att de icke blott i tidningar och andra skrifter, utan äfven inom representationen beskylla sina motståndare för ett uppsåtligt bemödande att förstöra den inhemska industrien, att öfverlemna landet i utlänningens händer, med mera dylikt, och tillvita dem detta såsom syftemål. De genera sig icke ens med att göra detta med några långväga fasoner: det sker öppet och utan alla omsvep. Detta synes oss förtjena uppmärksamhet, niera såsom ett bevis på, huru privilegiiandan aldrig försmår något slags vapen till silt försvar, än derföre,. att vi i-sjelfva verket anse det serde1es farligt. Det allmänna förnuftet och förmågan att döma mellan olika opinioner hafva i vår tid hunnit så långt, att ett dylikt stridssätt, liksom all infarni, alltid till slutet faller tillbaka på dem, af hvilka det begagnas. Men vida värre är en annan omständighet. Den består deri, att de broechyrer och anföranden, som under denna Riksdag blifvit afgilna inom representationen eller utdelade blånd dess ledamöter, hvimla — vi skulle nästan vilja säga kräla — af en sådan mängd villfarelser och oriktiga faktiska uppgifter om förbållanden i afseende på näringarna dels i vårt eget land, dels i andra länder, och att dessa villfarelser, med eller utan afsigt, förekomma just hufvudsakligen i de punkter, som äro ämnade att förnämligast verka på läsarens eller åhörarens öfvertygelse i hufvudsaken, så att den, som icke har tillgång till de källor, hvari vederläggningen för sjelfva uppgifterna fiones, nästan: skall tvingas att äfven antaga de deraf gjorda slutföljderna. Vi hafve redan för ett par dagar sedan fästat uppmärksambeten på och vederlagt en sådan villfarelse, som verkligen var förvånande, då den: kommit från personer, som sjelfve tillhöra den industriella klassen, nämligen det föregifvandet, att ef större rättighet här i landet skulle. existera till försäljning af utländska, än af inhemska varor. Det är lätt begripligt, hvilken bitterhet hos en mängd inhemske handtverkare mot utvecklingen af en friare handel skulle uppstå, fedan blott af det intryck, som föreställningen om ett sådänt företräde åt utlänningen, gifvet af styrelsen, miste förorsaka om det lemnades vovederlagdt; och hvad skall mån då tänka Om sådana tidningar; söm till RN 15 SFS