Aftonbladet – 19 augusti 1840, sida 2

cacmpel Svenska Hets och Pagdladets handlingssätt, som publicera de anföranden, hvari L f misstagen förekomma, men icke upptaga veder: läggningen, oaktadt den ena af dessa tid:ingar) säger sig arbeta i Regeringens intresse, och den ! andra är halfofficiel. I det stället inträffar det, ! att vi knappt hade hunnit upplysa om rätta ! beskaffenheten af nyss omförmälde förhållande, : förr än Stockholms Dagblad, utan att dervid. fästa någon uppmärksamhet, å nyo intog ett i-: soleradt anförande af Hr Marcks von Wärtemberg, icke mindre märkvärdigt för faktiska villfarelser, än Hr Gustafssons. Dessa omständigheter, detta idkeliga arbetande att med oriktiga facta vilseföra opinionen, sedan man låtit vilseföra sig sjelf, och dessa hopade försök att på samma gång från så många serskilda håll samla ett skrik öfver motståndarne för deras afsigter, bar föranledt oss till ett beslut, att emot hvad vi eljest ämnat, företaga till något närmare granskning åtskilligt af hvad till prohibitilsystemets försvar blifvit anfördt, åtminstone så vida, att allmänheten må kunna pröfva beskaffenheten af en del bland de skä!, som man vill lägga till grund för: dess omdöme. Den första uppgiften hvarvid man här måste fästa sig, är, att frågan om de absoluta förbudens upphäfvande skulle vara någonting älldeles nytt, någonting likasom först vid denna Riksdag tillkommet. Hela allmänheten känner likväl, att hbandelsfrihetens princip är vida äldre än förbuden, om man vill gå långt tillbaka, och att på sednare tider denna princip icke blott varit hos oss af enskilda skriftställare och representanter förfäktad vid hvarje Riksdag sedan år 4809 samt jemväl förut, utan äfven vid 18253 års Riksdag formligen antogs af Rikets Ständer såsom hufvudgrundsats, eburu den ännu icke varit genomförd i afseende på alla artiklar i tulltaxan. Men det märkvärdigaste af allt och som mest lärer visa i hvad mån denna åsigt nu skulle vara any, är att se, hvad några af de publicister, hvilka nu värst uttyda motsidans tänkesätt, tillförene yttrat sig, och detta bevis på förr och nu, i samma mån som det måste öfvertyga om konseqvensen hos några prohibitif-systemets nuvarande förfäktare, bör tillika kunna lemna ett bidrag till frågans ställning i det hela. Det är af sådan anledning, vi tro att våra Läsare skola till en början med nöje iohemta kännedom om några artiklar i Svenska Minerva för de föregående åren och erfara, buru denne vördnadsvärde publicist betraktade ifrågavarande sak innan han kom på den tankan, att deraf göra ett politiskt vebikel. Vi meddela här i sådant ändamål en uppsats i nämnde tidning från Maj månad år 4836. Den är äfven i sig sjelf lärorik nog, och lyder som följer: a Frankrikes handel och tullförfattningar. cUnder denna öfverskrift förekommer uti Allgemeine Zeitung en Korrespondens-artikel, daterad Paris den 28 April. Vi hafva, öfver en del af samma ämne, funnit en annan artikel uti Courrier Frangais för den 30 i samma minad. : Begge innebålla så mycken sanning, och tillika så mycket jemväl för Sverige lärorikt, att vi anse det nyttigt att sätta våra landsmän i kännedom deraf. Den förstnämnda artikeln lyder som följer: aMan hör här beständigt de skönaste talesätt öfver handelsfrihet; men de nu pågående debatterne i Deputerade Kammaren, öfver tullsystemet, bevisa, att Regeringen, och till stor del jemväl nationen, ännu hafva ganska mycket att lära, och atttilloch med de enklaste elementernå af statsekonomien änpu icke hunnit att genomtränga särdeles långt. Likväl har administrationen börjat inse; att alltför höga tullsfgifter icke lända till gagn för någon annan än smyghandlaren, och har derföre i några fall, der den kära theörlen om den inhemska industriens skyddande icke egde tillämpning, motarbetat det onda genom tullafgifternes nedsättning. Så hede fill exempel importen af kryddor, genom den höga tullen; nästan alldeles fallit i smyghandlarnes händer, och verkningen af de författningar, som nedsatte tsxan, har visat, all inkomsten alltid stigit i mån afnedsättningen. Smyghandeln med Cacao var på Spanska gränsen så vidsträckt; att tullens nedsättning på en gång höjde den lagliga importen ifrån 40,000 till 20.000 centner, ehuruväl den nya tullen; som för Cacao från södra Amerika ännu går till 30 francs på centnern, alltid lemnår smugglaren en nog ansenlig premie, för att, der lokalen är gynnande, med fördel utöfva sitt handtverk. Jemväl tullen på raffineradt socker, som uppgår till samma belopp, medgifver ett betydligt smuggleri, efter hvad tullverket sjelf erkänner, uppgifvande officielt det olofligt införda sockret till 43,000 centner; fasiän hvar man vet, att qvantiteten är ofantligt större. Ur och urverk gäfvo förr ingen inkomst, men år 1834, efter tullens nedsättning, 60,000 francs; nästa år, efter en ytterligare nedsättning, 200;000 francs, och rban tror, att, sedan ståmpelkostnaderno blifvit minskade, inkomsten skall stiga till :500,000 francs. — Det är obegripligt att administrationon icke långt för detta öfvertygat sig om kraftlörheten af förbud och höga tullafgifter på varuärtiklår af ringa tyngd. Hvar och än vet, att. allt musålin i Frånkrike febricerades af inåmugg-! ladt garn, och likväl kunde tullbovåkningen aldrig lyckas ätt göra beslig på mer än 420 centner årligen; så snart införseln blef tillåten, fastän emot den höga tullen af 385 francs på centnerp, förtullades 1,600 centner, ehuruväl smyghandeln dermed ickd upphört; Men dessa facta hafva ännu ickel gjort det intryck, som de skulle och borde göra, ty eljest skulle, till financernås och landets stora för del, allå tullafgifter vara minskade till hälften. Dål 8 Nå -—— AUT RR AR RR tr ATS SAR PEST I