Aftonbladet – 15 augusti 1840, sida 1

sig om en såden öfversättning ur en utländsk tid ning, lät deona Minister genom cfliciella blade tillkännagifra, att han alldeles icke haft någol el uti den seken elier begärt å:alet. Detta in träffade före 4838 och jeg tror att de, som fö!j med tidningspressen uader de förflutna 6 åren skola erinra sig, att det varit nästan de enda fall i hvilka någonting blifsit under den tiden yttred emot utländska mskter. Om Konungens Rådgif tl vire gjort sig den mödan att upplysa Kongl. Maj: -lom ett sådant förbållande, så bade uten tvifve -I dessa extra kostnader, som Ständerna ansett ickt utan största behof böra ega rum, icke kemmit fråga. Hvad 46:e punkten, avgående tolegen, beträffsr så bar Hr Frib. Åkerbjelm ganska riktigt enfört platt Kongl. Msj:ts uteslutande befattning derzec kar ett historiskt skäl för sig, deruti, att RegerinI gen tillförene utfärdat författtingar eargående (to. lagen. Men jsg hemställer, om ej förhållandet bör vara ennorlunda efter nu gällande giundlegar, och om det icke varit skäl för Konungens Rådgifvere cch Föredrsgende stt, rär sådava frågor förekomma, erinra cm 57 RB. F., som säger, :tt evenska folve Rikets Ständer vid sllmän Rikstcag? M:d denna grundlags S, som i sednare tider tillkommit, efier den gemla historiska häfden med toleger, kan icke väl stå tillsammans, stt Regerirgen skulle egå uteslutande rätt och Rikets Ständer inger, I en så vigtig del af beskattningen. I afseende på det I 49:e punkten enmärktsa stillatigeande, bvarmed Konungens Rådgifvare isett vissa snordninger rörande truppers inkeallarde, till qväf vande af 4838 års oroligheter I hufvuistaden, har Hr Frib. von Scktulzenheim här haft ett yttrande, som lemner ett genska vigtigt bidreg till bedtmende af Rådgifrarnes bindlingsrätt bär i landet. Hen bar nämligen sigt, att hen icke ensig lämpligt för Konungers Rådgifvare, att speja efter Konungens åtgärder i kommendovig. En ann Rådgifvsre, Hr von Haitmenedorff, bar då vesvit uppriktigare, i det han sast, att bela strden känvde anledningen till de vidtegra åtgärderna. Vi kunna ccekså något hver viisoid2, att enlednin:er icke kunds vare ob:kert. Jeg fråger hvad su: sats man skall drega ef en sådan :f ett konsuitstivt Statsråd fismstålld princip cch hvilken u;pfettnirg cch känsla det hos en fådsn embe smar uppenbarer ef bergs pligter, att de, bvilbes ållggande det erligt grundlagers utrycktiga föreskrift är, ett sjelfkrefde cripra om iikets rät och bösete, icke ens skulle ense sig brrättigsde at tega notis on hvad Korgl. Mej:t bebegsr företega i kommando väg, åfven om det är ef den art, att sjelfva thronen: eller rikets säkerhet dywedelst sä tes i våde. Biträffarde 51 puokten angående Stetstidninger skal! jeg ej yttra mig öfver mircipfiågen, emedar jag lunde anses partisk de:i. Jeg vill blott hemställa till Hr von Hartmens20rfl, som ordet om rödvärdigheten för rererirgen att äga denna orgån, hvasföre ban cå ej sjel! begsgret den.föri att söka göra gällande det mouvcment, för hvilket hen har underrättat oss, Bit ben icom sin styrelsegrer erbetat. Om den värde te!aren begegrat Statstidningen på det töttet, skulle han måbärda både för sina bemödsrnden haft: me a stöd uti allmänna tär-4 kesättet och äfven kunnat med sin polemiska ifver gifva en fart åt tidningen, som den ru saknar. I sammanhang med hvad jeg Biss pämnde kommer jsg ru till ett ämne, hveröfeer jag kanske mera specielt ksn anses skyldig att yttra mig något rärmare. Det är den 47:de ;unkten, som anmärker den strärghet, hvarrsed Konurgens Rådgifvare ensett den år 4812 medgifna indragningemskten böra utöfvas; såsom exempel hvarpå Utskottei nämnt, ett på en enda dag under år 4838 t. f. Hofkarslern föreslog förbud af fortsatt utgifning Ör icke micnd:e än sex tidningar, utan att t. f. Hofkarslern ens väckte fråga om laga rättegåog emot de tryckfrihetens missbruk, hvilks dock, en ligt hans egen framställning, syntes just påkalls itgärder, som påen gång eftertryckligare och mere sfvertygande, än indragrisgsmekten, kunnat bidrase att återföra den sens och mitta man trodde sig akne, Den Konungens Rådgifvare, som varit närmaste öremålet för denna anmärkning, har, besynnerligt og, haft den dristigheten att till och med räkna ig denna punkt i Utskottets betänkande tw1il godo, å sätt, som skulle Utskottet förmenat, ait hen ice nog strängt förfarit mot tryckfrihetens missbruk, tan att hen bordt anställa flera åtal än han gjort. Im man läser betänkandet finner man dock, att en värde ledamoten smickrat sig med en alideles riktig föreställning, ty Utskottet säger: utan ati f. Hofksnrslern ens väckte fråga cm lega. rätteing emot de tryckfribetens missbruk, hvilka dock, vigt hans egen framställning, syntes just påkall: gärder c. Utskottet utgår således från talerens sen förutsättning om de missbruk, som skulle hafa egt rum med yttranderätten, och Utskottet lägr bonom till last, att han icke anlitat lagen utar ;dtycket, om han ansåg missbruk verkligen vari r handen. Utskottets mening, så vidt jag kunnat ina, är derföre irgalunda att yttranderätten wid ssa tillfällen blifvit missbrukad. För öfrigt hafvs onungens Rådgifvsre samt cch synnerligen, dels nom direkta yttranden och de!s genom sin tyst. d, icke blott erkänt hvad Konstitutionsutskottet fl! gt dem till lest, utan en bland dem har till och MG ed omtalat för Ridderskapet och Adeln, att sedar n insåg indragningsmaktiens otillräcklighet att ifve yttranderätten, så hade han tänkt, att under läcgre tid samla ibop materialier, för att sederera på en gåvg gifva dödsstöten åt pressen. Detta ett genska raift erkännande, och när mean samanställer det med bans aldrig försummade anfall om detta hus mot tidningspressen, hans motiverklpi r sira tidningsindragningar, hans bemödande att bmställa sig såsom martyr för sitt hat mot denpress, genom den rörande upplysning, som här a q hr ArnrTYOTNQ CVOTCUYNAUTA I. I vd fleva DA