Aftonbladet – 14 augusti 1840, sida 3

0 SPE ID,g VU SIGTCR VLC UrtCICStaeUueS. UCnD hvem vet, om icke sjelfve Gustaf IV Adolph setat qvar på thronen ett eller annat år, eller kanske all sin tid, om han ej påbudit den oerhörda krigskontributionen 4809, ty en faktion störtar ej en regering så länge denna ej förlorat sitt folks förtroende. Den vågar ej åstad till ett så farligt företag utan i beräkning på massans antingen apathi eller missnöje. Hvad äfven blott en principfråga angående beskattning verkar hos ett folk med gammal sjelfständighetsanda, det visar Förenta Slaternas i Amerika exempel. Från hvad synpunkt man än må se saken, torde det således vara, som sagdt är, långt mindre farligt att erkänna folkets naturliga, och här verkligen lagliga rätt att ensamt bestämma sina statsutskylder än att icke erkänna den. Denna rätt kallas Svenska folkets urgamla rätt. Dermed antyder sjelfva grundlagen, att ingen statsutskyld i Sverige finnes, som icke ursprungligen är beviljad af folket, åtminstone att ingen sådan lagligen kunnat tillkomma utan sådan bevillning, Hvar man vet ju ock, att en stor del af de så kallade ordinarie statsinkomsterna ursprungligen varit en tillfällig bevillning, tillkommen under de krigiska tiderna på 1600-talet. Ingen lärer bestrida, att dessa utskylder både då voro och ännu äro högst tryckande. De beviljades under det Sverige böll uppå att göra eröfringar och strida om principatet i Europa. Nu äro eröfringarne förlorade och på principatet i Europa har Sverige afsagt sig till och med de sista vanmäktiga anspråken genom Pommerns afträdande; men skatterna stå qvar och man vill till och med förklara dem för beständiga, orubbeliga, oantasteliga, för något hvartill Regeringen har full eganderätt. Sedan den sjelf erkänt att ändamålet hvartill de beviljades ej mer kommer i fråga, har den således fått full eganderätt till dem! Det har blifvit anmärkt, att de ej med Rikets Ständers bifall, utan blott genom en kunglig förordning, blifvit förklarade för ordinarie. Anmärkningen är visserligen riktig, men inverkar ej på saken så mycket som man tyckes föreställa sig. Ty om ock Rikets Ständer erkänt dem för ordinarie, hvilket de väl ock consensu tacito gjort, hvad betyder då det? Jo, det betyder att de erkänt dem för statens vanliga inkomster, som en längre tid utgått och sannolikt ännu länge skulle komma att utgå. Minst kunde vid grundlagens stiftande år 4809 någon utsigt vara till deras snara försvinnande, ty man hade, som sagdt är, ännu brinnande krig, hade riksskulden, hade ännu ej afträdt Finland, ej Pommern, man hade ej uppgifvit anspråken att vara hvad man varit hade. Men om ock Rikets Ständer straxt när dessa gärder beviljades, eller sedermera för längre eller kortare tid tillbaka, förklarat dem för evärdeliga, hvad kraft och verkan hade då detta medfört? Svenska folket har från urgamla tider baft rättighet att beskatta sig sjelft, heter det, men har det väl någonsin haft rätt att beskatta sina efterkommande? — Se der en fråga, som torde vara vigtigare än mången anar, en fråga, som få hittills synas hafva tänkt uppå. Här kommer det an uppå hvad som bör förstås med let der ordet Svenska folket. Skall man dermed mena hvar generation för sig, eller skall man mena hela följden af generationer ända rån gamla Oden och tills intet Svenskt folk mer finnes? Hvilkendera bemärkelsen kan väl 57 S Regeringsformen ega rum? Der omåförnäles Svenska folkets rätt att sig beskatta: nena vi nu hela följden af generationer från vörjan till slut, så kan Svenska folket hvarken eskattas eller beskatta, ty det lärer vara temigen fåfängt att beskatta de generationer, som igga i kumlen; de gifva blott tillfälligtvis något ordfynd, liksom de ock på sin tid endast gåfvo ina frivilliga skattgjufir, och om Svenska folet, taget i denna mening, skall sig beskatt2, å måste man till denna operation afvakta den id, då alla våra efterkommande blifvit födda ch alla våra förfäder uppstått ifrån de döda. Svenska folkets rätt att sig beskatta inträder sådant fall icke till utöfoing förr än i den illkommande verlden och sedan denna verlden agit en ända. Men förmodligen måtte 57 I. F. afse denna verlden och icke den tillommande. Alltså kan Svenska folket här ej örstås annörlunda än generationsvis, d. ä. att varje generation för sig eger att sig heskatta, indast så innehåller :n någon mening, och ndast så rättvisa. Rikets Ständer å allmän iksdag församlade äro ju endast det folks, den enerations ombud, som valt dem, icke de döas och icke de oföddas, och endast i denna in egenskap af ombud utöfva de ju Svenska olkets rätt, ty ingen lär erkänna för Jag, hvad amma personer eljest öfverenskomma och beluta. Nu äre Vi ju alla ense derom, att med et der uttrycket Svenska folkels rätt att sig eskatta antydes, att det ej lagligen kan af nåon annan -beskattas. När nu derjemte ej lärer unna bestridas, att med Svenska folket menas n veneration i cander af detta falk ch fröer