Aftonbladet – 14 augusti 1840, sida 2

utaf skattebeloppet; och detta kallar jag ett obestridligt missförhållande, hvartill nationens ombud, genom en alltför lättfärdig frikostighet, varit vållanda, men hvari jag icke tillräknar mig någon andel, då jag redan vid 4893 års riksdag bestred det ökade anslag, hvars indragning jag vid denna riksdag önskat att Statsutskottet hade tillstyrkt. Huru 4809 års Ständer ansågo hofhållningens behof, synes först och främst af det anslag, som då beviljades Konung Carl XIII, och hvilket sedermera, genom Rikets Ständers behandling af Gusadeloupes-medlens redovisning 4815 och de vid 1823 års Riksdag dessutom beviljade etthundrade tusenda Rår, blifvit nära fördubbladt. Men 4809 och 1810 årens Ständers åsigter ådagaläggas ännu mera genom det anslag af tjugufysra tusende Rdr, som för thronföljaren, i oförgätligt minne, Prins Carl August beviljades, och bvarmed han ansåg sig väl belåten. Jag har under min lefnads bana aldrig kunnat lära mig inse och begripa, hvarföre Statens högsta chef och dess familj skall behöfva en så förnäm och talrik uppassning eller, som det kallas, uppvaktning. Jag har aldrig kunnat göra mig begripligt, att statens nytta fordrar underhållet af ett så kostsamt hofstall, derföre att den förnäma uppvaktningen skall, på statens bekostnad, transportera sig uti hofvets vagnar. Jsg kan, med ett ord, icke göra mig förklarligt, att de gamla, uråldriga hofattributionerne, till en orödig och öfverflödig tunga för folken, qverstå, sedan illusionerne i dessa hänseenden äro försvunna, och sedan folkbegreppet klarnat till ett oförtäckt ogillande af dessa oformligheter, hvilkas välde öfver opinionerne ieke allenast är skingradt, utan helt och hållet tillintetgjordt. Jag lefver i öfvertygelsen, att den monark, hvit: ken först allvarligast och med fullkomlig ärlighet omgaf sig med republikanska institutioner, skulle blifva den, som i det längsta uppehöll sig, och att derigenom en dynasti i folkets tillgifvenhet och kärlek bildar en rot af vida kraftigare natur än den, som tillvägabringas genom den gamla monarkiska hofbållningens princip, hvilken mellan regent, regentslägt och folket bildar skiljomurar af staten betungande hofmän, som utan någon synbar nytta och utan något fattligt behof, hos oss medtaga så betydlig del af anslagen för första hufvudtiteln, att, om en riktig räkning uppgjordes, ganska säkert den minsta delen utaf de för hofhållningen aeslagne summor tillgodonjutas af de Kongl. och Furst!. personligheterna. Jag bar aldrig kunnat göra mig begripligt, att hofhållningen icke skulle kunnat inrättas på ett sätt, som gjorde Riksmarskalkar, Öfverstekammarherrar, Hofmarskalkar, Kammarherrar m. m. sådant alldeles obehöfligt. Jag föreställer mig att en mindre förnäm uppvaktning skulle kunnat åstadkomma fullt ut detsamma och för vida bättre köp, än den personal, som inom hofven mera för glansen paradera, än dei sjelfva verket göra någon nytta. Jz:g har skådat ställningar cch förhållanden ifrån för nära håll, för att icke känna dem, och jag vet ganska väl, att äfven bland andra 4809 års motgångar ett olycksöde ville, att icke en gång det gamla hofvet trädde å sido, ehuru regenten föll. Vi hafva också, oaktadt vårt förändrade ssatsskick, gjort föga framsteg på den konstitutionella banan, derigenom att den gamla tidens, allenastyrandet mest tillgifne personer, genast bemästrade sig maktinflytelsen och fortsatte den ännu pågående strid, som vi dagligen kämpa; men i afseende å tjenstgörande och titulerad hofpersonal hafva vi gjort så stora framsteg, att jog oförtäckt nödgas erkänna mig en gång hafva hoppats helt andra resultater från en sf folkfribeternes, och jemnlikbetens mest beryktade förfäktare, serdeles sedan det blef faktiskt bevisadt, att den store Napoleons ända till löjlighet gränsande hofomgifning ingalunda förmådde åt honom bibehålla Franska nationpens förtroende och kärlek, då hen fråpträdde folkets sak och antog den gamla dynastiska satsen, att Han var Staten. ! Det är på dessa skäl och under en orubblig öfvertygelse, att ett lyssnde hof och en lysande hofhållning numera äro mindre passande för Sverige cch Norige än för något annat land i verlden, som jag hade önskat nedsättning i Första Hufvudtiteln och som jag nu nedlägger min reservation emot det fattade beslutet. — — ———————— ERA NEAREST VISTE DR