Aftonbladet – 14 augusti 1840, sida 1

Fkn ratade nn nn takt natten LL oe a a jublande ton, hvilken man borde sätta å sido. Ett folk, som intager en så hög rang bland de civiliserade mnationerna, borde med en lika civiliserad nation tala ett lugnare och fredligare språk än det, hvarmed man talar till hbalfbarbarerne i Cairo eller Pekin. Vi dela icke Franska folkets eller Franska regeringens förkärlek för paschan; men om något opassande misstroende, eller någon personlig förolämpning af Brittiska regeringen eller främmande diplomater i London, vederfarits Frankrike eller dess skicklige och aktade representant härstädes, så är Engelska folket i denna stund lika mycket som någonsin benäget, att betyga det värde, detsamma sätter på förbundet med Frankrike, detta land må skicka oss en marskalk eller en filosof, en Soult eller en Guizot. Mena Engelska folket föraktar iogentiog så mycket som hetsig och illa riktad ovilja, till och med om den understödjes af obeiviflade bjelpkällor och oförsvagad tapperhet. — Vi önska uppriktgt, att den Orientaliska frågan måtte blifva löst; men skulle ett bevis behöfvas, att ailiavsen med Frankrike har ett stort stöd i allmänna tänkesättet och intressena i England, så finner man det i den allmänna fruktan hos publiken, att en öfverenskommelse, som annars vore så önskansvärd, sättes i verket med allt för stor fara. Men om Frankrike handlar med sundt förnuft och i enlighet med ära och tro, så är denna fara, såsom vi redan visat, ganska ringa; ty. hvilken orsak finnes väl till krig och hvar ligger. den väl? Skola folken söndra sig för samma lumpna orsaker, som drefvo de pedantiska och ceremoniösa hofven i 47:de och 18:de seklerna till vapen? Eller hvar finnes i detta fall national-förolämpnivgen eller national-orättvisan, som kunna rättfärdiga ett häftigt och förtvifladt språk? Om dessa gnistor blifva tända genom händelsernas vidriga lopp, till dess de bota den Europeiska sambällsbyggnaden med en brand, så måste man tillstå, att så olycksaliga händelser aldrig haft sitt ursprung i en erbarmligare orsak. Ett sådant krig skulle icke börjas för sjelfständighetezs skull, ty Polen gick under utan att få bjelp; icke för fribeten, ty de mest förtryckta folk i Europa höjde förgäfves sina klagorop; icke för äran, ty Frankrike bar förvärfvat sig ära nog, ehuru till högt pris; icke för landvinning, ty ingen af de båda makter, som skulle strida med hvarandra, gör anspråk på utvidgade besittningar; icke för ait uppfylla traktater, ty Frankrike har undertecknat kollektiv-noten af d. 27 Juli om upprättbållandet af Osmanniska rikets integritet, har åtminstone förpligtat sig att icke angripa det. Skola vi då vara utsatta för dessa faror för en våghals skull, sådan som Mehemed Ali, hvars hårda styrelse till och med af hans anhängare ställes på den lägsta grad af Orientalisk despotism, eller för de barbariska och laglösa befolkningarne i paschalikaten Aleppo och Mesopotamien? Detaljerne af den Orientaliska frågan äro i sig sjelfve så föraktliga, de rivaliserande makterna bvarandra så lika i uselhet, att detta tvedrägtsäpple icke ens är ett gyllene. För menskligheten följer mera förderf at förlusten af en enda droppa kristligt blcd i ett krig i hjertat af Europa, än af nedsablingen af en bord iwuselmanska insurgenter. Krigets olyckor stå i noga proportion till civilisationen i de krigande länderna. De folk, som gjort de flesta framsteg i fredliga konster, lida mest genom afbrott deri, och om Frankrike och Esgland nedlåta sig så djupt, att de dela bettan och bäftigheten, i stället att moderera den, så skola till och med segrens frukter delas af sådana makter, som hittills varit alldeles oförmögna att täfla med någondera af dem i välgörande verksamhet för menskligheten, fastän de äro beredda att öfverträffa dem i blodsutgjutelse; bördan och förderfvet skola hvila på dem sjelfve. Men fastän det icke kan nekas, att den yttersta försigtighet likväl icke kan betrygga emot en så olycksalig brytning, skulle det dock vara att önska och hoppas för mycket, om man hoppades att en social och kristlig anda herrskade i elementerne af politiska tvister? Om vi i och för den Orientaliska frågan blifva skilda från Frankrike, så är detta intet skäl att skilja oss åt i de stora och mångfaldiga intressen, genom hvilka vi nu och för framtiden äro lika nära förenade med Frankrike, som i går... Om å andra sidan vi se oss nära förbundna med Ryssland i denna serskilda traktat, så är detta intet skäl, att åsidosätta vår långvariga vaksamhet öfver dess afsigter och våra protester emot så många föregående och närvarande handlingar. Tvertom måste denna vaksamhet fördubblas, isynnerhet då vi hafva att göra med Ryssland, antingen såsom vän eller isolerad: fiende. Vi hafva redan förut slutit allianser med Ryssland, af hvilka denna makt drog all påräknad fördel; vi hafva redan förut levererat bataljer, af hvilka hon ref bytet till sig. England är nu lika litet böjdt, som fordom, att tåla ett Ryskt herravälde i Korstantinopel; och, i samma mån de mäns an 2 ar I oe AS aa lt BB 2 TKA RR