lAlmqvists ofvan citerade arbete, cch bemött den djerfva — författaren med en högtidlig mnäpst. leMan kan — säger bladet, — i statsrätt och politiska frågor alltför väl dyrka frihetens heliga ändamål, utan att känna sig hågad att försvara den fribet, som rörer sig i behandlingen al vissa religiösa ceremonier, så länge ännu folktron derutaf befinner sig väl och lycklig. Derföre hafva flera verldens största stridsmän derutianan kömpat på ett språk, nemligen Latin, som af mängden icke kunnat förstås; emedan mängden endast bör komma i åtnjutande (af stridens frukter, i händelse några sådane vinnas, raen icke förvillas af de utkastade stridsfrön. Se der huru en tidning, som ger sig ton af att arbeta för en ointresserad och ungdom-: lig fribetskärleks ändamål, yttrar sig i våra dagar uti en fråga, som så nära rörer grunden och det inre väsendet af all liberalism, vilkoren af all samhällsprogress! . . . Det var en tid, som lyckligtvis ligger bra många hundra år bakom oss, och som kallas för medeltiden; vi veta hur obskuratismen då hittade på den vackra frasen, att illusioner vore för den stora massan ett mnaturbebof, och att så länge densamma funne sig deraf väl och lyckligtn, det vore ett helgerån att röra dervid med ett endaste ficger, äfven om nu de der illusionerna endast gällde avissa religiösa ceremonier.; vi vete huru den gamla hederliga ,latinen kom samma obskurantism så förbålt väl till pass, för att göra hvarje filosofisk eller theologisk debatt till en isolersd klostrens och seminariernas ensak, huru sjelfva bibeln på sådant sält undandrogs den stora massans sjelfstudium, och huru pietismen och bigotteriet inlärdes att vara andäktiga på ett språk, som de icke ens förmådde läsa rent. Här i Sverige hafva de goda munkarne sedan sofvit i irebundra år, och latinet bar gudilof länge sjungit på sista versen. Och så kommer likväl nu en vacker dag en liberal tidning och spökar ut sig i kapuechong och radband och breder armarna öfver församlingen med ett höglärdt: nCarissimi fratres! Quippe, — cum ita sit, ut, — quoniam, — ergo abracadabra!, Anser då Freja det vara rätta tiden i våra dagar, att framträda med dylika satser, som att mängden endast bör komma i åtnjutande afstridens frukter, men icke förvillas af de utkastade stridsfrönan? Bör icke menskligheten med bundraåriga strider ha ändtligen vunnit så mycket, att diskussionens terräng må höra hvarjom och enom fritt till, om ännu i andra fall mycket återstår olika eller orättvist fördeladt? Eger icke massan anspråk på att få anses nog fullmyndig och mornad, att icke blindt behöfva gå i skola eller i ledband hos doktrinerna? Och dessa doktriner! Skola de ännu utgöra hemliga ordenssällskap, der de högvise sitta vid långa bord inom lyckta dörrar och bedrifva sitt hokus pokus vid lampors mystiska sken, för att blott en gång hvart tionde år, eller så, träda utom dörren och tilltala menigheten: I tio år hafva vi sutit och baft för oss allahanda djupsinnig disputats; lyckliga J, som siått utom alla teoriernas och hypothesernas strider, och endast egen att pjuta dessa striders dyra frukter! Se här hafva vi åter något åt er af bemälda frukter! Tagen det till lifs med hälsan!, Och härvid framräcka de högvise någonting ganska pretiöst med motto: Förnöjsamhet öfvervinner allt; allt är bäst som det varn, eller något dylikt! Nej, förträffligaste Freja! Det är förbi med latinet och de der ordenshemligheterna! Den stora massan har vaknat att tänka litet på egen hand, och att se sig sjelf för hvad väg den går, den litar icke mera blindt på katederns lärdom, Och om vår tid går i allting framåt, så som den aldrig gjort, om ett år för oss betyder hvad tiotal förut, och hvarje dag bringar upplysningen och emancipationen en ny seger, så är det just till följe af denna friktion mellan mångtusendes i stället för några fås krafter, denna allmänna vexelverkan mellan de olika bjulen i opinionernas stora macbineri. Folken sky icke striden,, emedan de åtminstone så äro säkra om några verkliga frukter,, icke blott tomma skal. Hvad serskildt beträffar frågan om religiösa ämnen och tankefriheten derutinnan, så är det svårt att inse, hvarföre den ensam skulle vara utesluten från en annars öppen lemnad allmän diskussion. Det der argumentet: så länge folktron derutaf befinner sig väl och lyckligtn, är alltför enfaldigt, för att ens uppfordra till ett besvarande. Befioner sig folket lyckligt al en vantro, en fördom, en illusion, skulle det sålunda aldrig vara tillåtet att söka sätta upplysning i stället för detta falska och toma; det bar då äfven varit orätt, att man sökt bibringa ljus och sundt förnuft i afseende på politiska frågor, att man sökt skingra de illusioner, som i sekler hållit nationernas hufvuden böjda i stoftet vid ett jordiskt majestäts throntrappa och i tron på hvilkas ofelbarhet de offrat sig