Aftonbladet – 12 augusti 1840, sida 4

Till Redaktionen af Aftonbladet! Iasändearen af dessa rader, som lika med andra stundom promrsenssar uta för att tega sig frisk luft, pläger dervid icke ogerna stadna vid ställen, der personer af den arbetsrde klassen uppehålla sig, och vara en tyst åhörare till deras samtal och enmärknisgar, emedan han än funnit i dessa en humor, som, om än något grofkornig, dock äger en originalitet, hvilken sällsksprumgängets exe cisreglemente, om men så får uttrycka sig, olj:st afslipat, än att åskilligt af dem kan inhemtas och läras, i efsgende på verldsarfarenhet och kännedom om seamhällsförhållandeana, som man fåfängt söker i de högra regionerna. Det är om en sådan vandring jag nu vili tala. Jsg gick körom di:gen uzpiåt Skeppsbron och ämnade mig åt Slottsbecken, då jag observerade trenne gamla qvinnor siitsode tripp trapp trull på hvar siit steg ul trappan, som finnes vid närnde backe midt för iogången till Österlånggatan. Dares lippiga klädsel till: agaf, ast da tillhörde den fetiigeste klassen; den ena heda ett vedträd i skötet, da båda andra ett stort stycke bark hvarderg; denna utstyrsel jemte derss ålder och mindre frynt!iga utsesode kunde gifva snledning att taga dem för sjolfva hexorna i Macbeth, och de voro inbegripne i ett ifrigt semtal, hvarunder enletsdregen entogo en alit mer och mer kantig uppsyn. Af min här ofvan omtalta vanliga nygirighet leddes mina sieg förbi dem, uten att jog låtsade märka på deras konversaticr. Jag stadnado icke, u:an gick långsamt förbi dem, läsande på ett papper, som jag hade i handen, för att ej efbryta dem. Jag kunde så!edeg icke förnimma hela ssmtalet, men uppfattade likväl, att den första i ordningen suckade djupt och nämnde ordsn: cinte Jåia en stackare förtjena någe beller; hvarpå den sandra utiät sig: — — aJa det må man väl söga, de inta stort värdt att vara ärlig pu för tiden! Om jag late orkar me någe strängt arbete, och får lite brö eller någonting annat att gå å säija, för te förtjena mej en styfvsr, så mycket ja inte ska svälta ibjel eiler beböfrva tiggs, så kommer polisen å taret af mej, å så får ja släppa de klätrasorna to plikt på köpe om ja har nåra; å inte får ja tigga heller, för nu ä de pålyst geni; och härvid svängde hon barkstycket i lufcen och slängde det med käftighet långt ifrån sig: — anej si, stjäla lite å bora mycket, det får man; — tvill — hvarefter hon med uttryck af den yttersta harm och förakt i uppsyn spottade bredvid siz, men steg derefter åter upp och upptog barkstycket, hvilzet, liksom dona andras vedträ, troligen var achumladt, som de kalla det vid bemnen. Jag hörde då icke mera, utan gick min väg. Mea dessa ord hafva sedan icke gått ur mitt minne. Sagda utan öfverläggning af en qvinna ur den lägsta folkklasssn, och med detta utbrott af förbittring, synszs da mig imedlertid utgöra ett så talande uttryck af en bland de väsendtligaste klagopunkter, som de fattige hafva att anföra mot våra närvarande inrättningar, ati jag beslöt anteckna dem och anhålla om rum i någon tidning för en berättelse om den i sig sjelf obetydliga händelsan. Vill men försona de obemedlade klasserna med derag öde, så synes det framför ali: nödigt, att icke genom en kop vexerande polisförfattvingar förhindra någon att försörja sig ärligt, så länge ban kan, och fjan kan gerna säge, att när en sådan åsigt af ställnfogar och förhå!lenden bor hos de ringara och utirycker sig i termer, som i det hela äro så tragiska, så är det tid att tänka på, huruvida icko något är sönder. Jag tor de, om det tillåteg, mer än en gång kunna lsins dylika bidr2g, och tecknar mig imedlertid En gammal Betraktarc.