Aftonbladet – 12 augusti 1840, sida 2

Dessutom hade det gått så till i Utskottet, att då dess omdöme öfver klandrade rådslag skolat gifvas, få eller ingen af ledamöterna känt, hvilka stetsrådsledamöter, som deri deltagit: först sedan anmärkning enseits böra göras, hade Kensliet haft sig uppdraget, att i bilagan införa namnen å de, som i beslutet deltagit; och dot var detta, som äfven gjords Utskottets ledamöter coskyldige till de misstag, eller rättare, skrif-fel, vid hvilka Frib. Cederström lagt så stor vigt, och som i memorialet M 47 blifvit rättade. Grundlagarne uttalade dessutom icke formen för Konsiltutiontutskottets betänkande; men Utskottet hade icks ansett sig till ständigt, att ej meddela allting åt Rikets Ständer så fullständigt , som vederborde, då desse voro de, som skulle besluta. Grefven anmärkte vidare, i anledning af de serskfide punkter i memorialet, som blifvit klandrade: att Rådgifvarne på samma gång kunnat i det formella handla emot grundlag eller alircän lag, och emot rikets sannskyldiga nytta, 1 afseende till princip eller system. Han framdrog i detta afseende bevis utur rådslegen, snaående Nya Trollbätte Bolsg, hvarvid till och med H. M. Kozunogen sjelf måst bevaka sistens rätt, och äfven förebrått Rådgifrarne, att de icke meddelat honom alla erforderliga upplysningar om de säkerhetsmått, som bordt vidtagas, I afseende på det nya bolagets uppfyllande af sina förbindelser, m. m. Han uivecklade, huru vigtig principen är, att on regering icke i otid och utan de mest grundliga skäl begagnar sitt veto emot representationens beslut, såsom för svar för enmärkningen, angående Konunzecs vä grade sankuon till ändring i tiden för ritsdags marnavalens förräitande. Han vwvissde, att äfver frågan om jude-reglementet hade sådana sidor, utom den rent juridiska, att, jomte Riksrätt, 107) borda tillämpas mot de Rådgifvare, som så obetänksamt förfarit, att Konungens beslut, till fö!jå af en allmän opinionsyttring, måste återkallas. Så fanns äfven, i frågan om taetern, den förseelsen, att Rådgifvarne icke tillstyrkt ett af Konungen sjelf gjordt förslag, att genom en egen uppoffsing bereda afbetalning sf teaterns skuld, i sammanhang med dess upplösning, på samma gång, som Uiskoitet ansett sig böra göra till föremål för Riksrättens pröfning, att riket ådregits betalningssnsver, bortom tiden för den skedda stetsregleringen. Grefven upplyste lagenligheten af 107 :s tillämpning emot Rådgifvaren i kommandomål!, enligt tydliga orden i 6 ansvarighetslagen. Behörigheten al anmärkningen, angående rådgifvareåtgärderna under 1838 års oroligheter i hufvudstaden, lemnade han till hvarje medlems af Riddarhusst bedömande, emedan allt i detia afseende var tillräckligen kändt och uppskattsdt. Att Utskottet icke inblandat sig i bedömandet af befordringssysiemet, hade skett derföre, att så, som statsrådsprotckolien äro förde och granskningen sker, samt under det hela befordringsväsendet är snart sagdt lemnadt till Rsgeringens godtycke, kunde få eller inga sådana fall bedömas. Det vore egentligen prestbefordringar, enligt förslaget, som kunde närmare granskas — men huru svår blef icke äfven denna, på individuella förbållsnden grundade pröfning. Dessutom lågo ståndsförhållanderna, representationens fyrdelning, m. m. emot en sådan granskningsrätts möfning. Grefven ansåg återremiss böra ega rum, på det Utskottet måtte kunna besvara anmärkningen; möjligen kunde äfven de två Ståndens återremiss föranieda, att Utskottet gjort Rikets Ständer något förslag till åtgärd, i anledning af protokollsgranskningen, hvarom Grefven icke trodde sig tiliständigt att på förhand yttra något. Men innan hen slutede, utbsad han sig, att få yttra något till besvarande af hvad en ledamot i Prsesteståndet yttrat emot Utskottet och dess ledamöter; heldst representationenrs delning på fyra bus icke kunde ans28 så, som egde de fyra afdelningarne intet sammanhang med hvarapdra. (Detta har redan i denna tidning blifvit tryckt.) Hr Cedersehöld, P. G. anmärkte, med afseende på hvad Frih. Cederström invändt emot Talerens yrkande om återremiss, att ingen fråga kunde vara af allmännare natur än denna, som rörde just granskapet af hela statskroppens hjerta. Hänvieade derjemte till 44 g. R. O. 4 mom. Enligt dess lydelse vore allt hvad, som under samt). Rikssatåndens pröfniog och öfverläggning kunde komme, en allmän fråga; och då den ifrågavarande både kunde och måste komma under samtliga Ståndens pröfning, vore den följaktligen allmän. Vederlade Frib. Caderströms anmärkning, att Uiskottens förslag, ahvarom talas i öG S. RB. F. blott afsåg sådane frågor, som blifvit vackta i Stånden, dermed, att Friherre Cederström trott sista perioden af :n, som börjas med orden: Utskottens förslag), vata en omedelbar fortsättning af den förra; men hade grundlagsstiftarens mening varit sålan som Frih. förmodat, så skulle det stått cUtskottetsn förslag, neml. det Utskotts, till hvars handläggning saken blifvit remitierad, nu hette det aUtskottens förslag, hvarmed, utom remitterade mål, desto säkrare måtto afscs äfven då förslag, som de Utskott, hvilka agde egen motionsrätt, utan någon från stånden derom erkållen remiss, f;amlade, som i annat fall ingenting vore stadgadt om behandlingen i Stånden af sistnämnde försleg i allmänhet. Ansåg icke något undantag ifrån hved som i allmänhet vore föreskrifvet, rörande bebsndlingen i Stånden af de frågor som blifvit väckte inom Utskotten, äga rum för KonstitutionsUtskottet, hvad återremiesens möjlighet angick 1 ett så beskeffadt fall som detta. Återremiss kunde således icke förvägras, utan miste äga rum, då Utskottets förslag vo16 sådant, att man funne någon ändring eller tillsats böra äga rum. Att icke ett sådant memorial som förevaranda förra Riksdegar fått återremitteras, medgaf Talaren, men tiden vore nu inna att frigöra sig från ett sådant förmyndersiap. Alltfrån 4815 års Riksdag hade han kämpat för denna rättighet, dock hittills utan framgång, men tiden vore nu kommen för vinnande af detta mål. Yrkade återremiss endast för formens skull, på det betänkandet måtte få en annan uppställning. Ansåg sig slutligen böra förklara, att det sätt, hvarpå Grefve Anckarsvärd yttrat sig öfver hvad som passerat uti ett anvat Stånd, icke vore öfverensstämmande med Talareng föreställning om parlementariska former. Så mycket han kunde minnas, vore sådant förbjudet i det land, der dessa former voro mest utbildade och hvarest i det ena huset icko finge på dylikt sätt vidröras hvad som passerat i det andra. En sådan oformlighet bade hittills icke blifvit begången inom detta Stånd, och han vore orolig öfver följderna, om msn började i det ena Stindet