Aftonbladet – 12 augusti 1840, sida 2

va, och om detta skedde af dem, som, efter grundlsgens 402 skulle uti RiksRätten deltaga, så skulle dessa ledamöter göra sig jäfviga, ech följden blefve, att RiksRättens sammanträde blefve omöjligt, i brist af tillräckligt antal ojäfviga ledamöter. Sådan hade väl icke afsigten varit, men hade Utsk. uppmärksamt läst 406 R. F., så skulle det icke. funnit ett erd, som medgåfve det rättighet, att framlägga sådant för Ständerna. Hade Utskottet ytterligare, i afseende på tillämpvingen, pröfvat 407 R. F., läst denna till slut i 2 mom., hade Utskottet bordt finna, att der står bestämdt förbud j stt ens nämna Konungens beslut rörande korporationer och enskilda personer. tskilliga sådana funnos likväl i dessa anmärknings-puskter uppgifna. Anmärkte vidare, stt Utskottet, då det, på grund af 6 uti Ansvarighets-lagen, trott sig berättigad, at: upptaga anmärkningarne i kommandomål, förbisett 83 af R. F., hvarest samma ansvarighetslsg icke funnes omnämnd bland Rikets öfrige grundlagar, och efter hvilken följaktligen icko heil:r några snmärkningar kunde komma i fråga att upptagas, säsom varande en enskild sak, hvars sättande i konformite med öfrige lagar visserligen varit meningen genom föreslagna ändringar i 407 SG R. F., men som blifvit af Ständerna afslaget. Ansåg Utskottet vidare hafva gjort sig skyldigt till den lättsionighet att framställa anmärkningar efter 107 S R. F., hvilka det efter 106 S remitterat till RiksRätt. Genom detta förfarande förmente Talaren, att man skulle komma ända derhän, ett RiksRätten funne sig förhindrad att döma i de mål, der Ständerna sjelfve dömt. 407 S innefatted blott att, då Utskottet funnit av StatsRådets ledamöter i sina rådslag icke iakttagit Rikets sannskyldiga nytta, eller att någon Stats-sekreterare icke visat nit, skicklighet och drift, Utskottet ägde ait sådant anmäla för Ständerna , men icke att sådant skullo ske genom uppräkning af alla punkter, af hvilka, om man läste dem, man funne, att man skulla komma att öfverlägga om regeringsåtgärder, rörande enskilda personers och korporationers förbålianden. Dessa olagligheter borde nu afbjelpas, och Ständerna hade derföre icke annat att göra, än stt, då Utskottet förklarat, att det ansåg Rådgifvarne i de 72 anmärknings-punkterna icke hafva iakttagit Rikets sannskyldiga nytta, besluta, om de funno Rikets väl kräfva, att hos Konungen begära entledigande af de Rådgifvare, som Konungen ännu ägde qvar af dem, emot hvilka anmärkningen blifvit gjord. Desse voro Hrr Friherrar Stjerneld och Legerbjelke, samt StatsRådet Ihre. Derefter vände sig Talaren emot Professor Cederschöld (hvilken, under preliminär-debatten på f. m., yttrade, att imemorialet första gången inkommit från Utskottet, och således, enligt 56 R. F., icke kunde antagas imed Dågra förändringar eller tillsatser, utan antingen oförändradt borde sntagas eller återremitteras; en som det pu icke vore stäldt i form att kunna antagas, yrkade han återremiss derå, med anmodan till Utskottet, att uppgifva förslag till det beslut, som Utsk ansåg Rikets Ständer böra fatta). Härvid ansåg Talaren Hr Cederschöld förgätit, att 56 R. F. anginge allmänna frågor, som i Ståndens plena väckes, och hvarom den behandling ensamt finge äga rum, som han yrkat, då deremot en anmälan efter 407 innefattade ett specielt fall. Denna anmälsn kunde icke utan oformlighet behandlas efter 56 R. F., alldenstund Utskottets tillgörande endast borde bestå uti ett enkelt tillkännagifrande af hvad Utskottet funnit vid granskningen af StatsRåds-protokollet, och 407 bestämde hvad inom Ståndet kunde i anledning deraf beslutes. Med betänkandet vore intet annat att göra, än att lägga det till handlingarne och derefier öfvergå till det beslut, som Grefve Frölich framställt, att neml. afgöra, huruvida mean ensåg Rikets väl kräfva, att bos Konungen begära entledigande för dåm bland dessa Rådgifvare, mot hvfika anmärkning blifvit gjord. Kunde slutligen icke begripa, ifråa hvilken grundlags-paragraf Hr Dalman ville leda sig till det skälet för sin önskan af återremiss, nemligen på det att derefier Ständernpa skulle kunna besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t, för att Jåta till dess kunskap komma hved som emot de afgångna Rådgifvarne förekommit. 407 talade väl om att, på grumd af KonstitutionsUtskottets anmälan, begära Rådgifvarnes entledigande, men grundlsgen nämnde icke ett ord em en så beskaffad skrifvelse till Kongl. Maj:t. Friherre Klingsporr, Mauritz, uppläste derefter det skriftliga anförande, som igenfinnes uti Aftonbladet den 3 sistlidne Juli, samt upptog derefter muntligen nägra af Hr von Hartmansdorff gjorda framställningar. Grefve Anckarsvärd anförde nu i hufvudssken, hvad som redan finnes intaget i Aftonbledet för den 6 Juli; men tillade, i anledning af da under diskussionen gjorda anmärkningar, att han ej kunde medgifva, på sätt Friberre Cederström yttrat, att grundlsgen icke skulle tillåta Konrstitutionsutskottet, att lemna Riksstånden kännedom om de anmärkningspuckter, hvilka förarledt beslutet om Riksrätt. Han ansåg Utskottet pligtigt, att för Rikets Stärder anmäla förhållandena, sådana de vid granskningen afstatsrådprotokollen befunnits. Han bestred den tolkning sammo ledamot tillåtit sig af ett lagens rum, avgående jäf, såsom skulle deltagandet I en ståndsdiskussion kunna anses framställa jäfsförhållande för en ledamot af Riksrätten. Han besvarade de gjorde invänningar mot Utskottats tillkännsgifvande, att afgångne statsrådsledaImöter icke iakttogit rikets sannskyldiga nytta och icke med nit, skicklighet och drift deras förtrofendeembaten utöfvat, med den förklaring, att Utiskottets ledamöter, efter poggrannt öfvervägande af isrundlagens ord och mening och efier det sätt, hvarpå de ansett den konstitutionella ansvarighetens grundide böra uppfattas, trott sig rätteligen förfara, då de i detta afseende gifvit framställninigen den omfattning, hvarförutan Rikets Ständer skulle sakna erforderlig upplysning och vägledning för sitt omdöme. Han var i detta afseende förekommen af Grefve Frölich, som fullständigt utvecklat skälen. Beskyllningarne emot Utskottet, att med lättsinnighet behandlat målen, kunde bäst bedömas genom Utskottets för en hvar tillgänglige protokoll; och hvad tillvitelsen beträffar, att det varit ledt af hämndlystnad och klandersjuke, besvarades bäst dermed, att det var första gången, sedan grundlagens stiftande, som majoriteten i SKonstitutionsutskottet erkänt minoritetens rätt