Aftonbladet – 8 augusti 1840, sida 3

är derföre, som de blifvit ett väsendtligt element i det konstitutionella samhbällslifvet, och — som de så bjertligen hatas af kamarillaväsendet, hvars trefnad är oförenlig med all sann och icke bycklad konstitutionalitet. Skola konstitutionella former kunna begagnas af de styrda sjelfva, och ej blott som en bedräglig larf till deras gäckande, så måste de styrda veta, hvad styrelsen gjort och åsyftar, och hvad representationen eger rätt att göra och underlåta. Men lidvingarnes värf är det att dels lemna dessa publicistiska upplysningar omedelbart, dels, när detta ej kan ske, att hänvisa på de källor, der upplysningarne kunna sökas. För det stora antal medborgare, som i konstitutionella samhbällen handlögga allmänna angelägenheter, äro tidvingarne följaktligen detsamma, som de omständliga publicistiska verken voro under absolutismens ugamla goda tidn för de privilegierade, när desse kunde betrakta alla dylika angelägenbeter såsom sin enskilda affär. Men så kunde dessa än, om tidningarne icke funnos. Hätskbeten mot tidnioagarne är härigenom lätt förklarad och likaså ansträngningen att, med hvilka medel som heldst, tillintetgöra verkan af dessa för alla kamarillor och privilegiintressen så besvärliga och för ett sannt konstitutionelt samhällsskick så oumbärliga upplysningsmedel. När öppet våld ej längre förslår, eller fianes betänkligt, tillgripas alitså förtal, vanställning och smädelser: kort sagdt, sådana utvägar, som Upplösnings-författarens. I detta ultraistiska nedsmutsningssystem är han fulländad, hvilken brist på ordning och system man annars kan förebrå honom. Se här i korthet hela systemels grunddrag, tecknade efter naturen: 1) De skrifter, hvilkas författare skola skymfas, blifva ej bebandlade hvar för sig, utan i massa eller klump, så att författarne, alldeles som delegarne i vissa privatbanker, komma att ansvara en för alla och alla för en, hvilka individuella åsigter och insigter. de. annars må hafva ådagalagt. 2) I deras arbeten uppsökas och antecknas ! alla sådana ord och uttryck, som, ryckta ur sitt sammanhang, kunna gifva en för smädaren brukbar mening, utan afseende på den mening, författarne sjelfva uttalat dermed. 3) Dessa ord och uttryck förses med cita-l: lionstecken, men icke med hänvisning på de sidor eller nummer, hvarur de blifvit hemtade; till och med sjelfva skrifterna uppgifvas sällan. Den oärlige citatorn vinner härigenom den dubbla fördelen, att Läsaren anser citationerna riktiga, men icke kan kontrollera denna riktighet, och än mindre om författarne verkligen menat hvad citatorn låter dem säga. ; 4) Det är bekant, alt att bland ulträpartiets) egna skriftställare finnas en mängd rcnegater, ). och att ju mer man är fanatisk, ju lättare bliri 4 j man renegat. Det öfverdrifna de skrifvit före deras omvändelse, är således ypperligt att åberopa, och lägges, utan alla samvetsskrupler, till de citater, som påföras besagde renegaters nu-l; varande antagonister, såsom dessas egna me-li ningar och åtgärder. 3) Med samma frånvaro af samvete och ärlighet uppletas dylika och ännu värre fraser i utländska skrifter, serdeles från franska terrorismens förfärligaste tider, och läggas till det öfriga. 6) Utan afseende på källorna, begagnas nu dessa samlingar, om hvarandra, såsom utgångspunkter för hvilka anfall som heldst, mot hvilka författare som heldst. 7) Ett dylikt urval anskaffas, ned samma noggrannhet och ärlighet, till bestyrkande af det egna partiets satser. Och för att slutligen gifva kompilationen ett sken af grundlighet och järdom, ulstofferas den i tid och otid med en mängd namn på statsmän och författare, hvarvid det, af skäl, som redan omförmälts, icke faller sig så noga, om namnens egare verkligen yttrat sig för eller emot den mening, som de framhafvas att bekräfta eller vederlägga, eller om de ens tillhöra det land eller tidehvarf, hvars skildring är för tillfället i frågaMed dylika grundsatser bör det blifva Jätt nog, alt inbilla en godtrogen läsare hvad som behagas; och äfven en misstrogen torde svårigen sträcka misstankan så långt, att ban anar letta djup af oredligbet och bedrägeri, Men vi äro skyldiga att med några cxempel ur Upplösnings-författarens hok ådagalägga hans byllning af dessa grundsatser och hans sätt att tillämpa dem. Vi taga dem utan urval; de erbjuda sig så öfverflödigt, och att det enda vi kunde befara vore Läsarens uttröttande genom sjelfva öfverflödet och den vid framdragandet nödvändiga utförligheten. Såsom första profvet må anföras huru Upplösnings-författaren beter sig, för att i reformvänner endast se revolutionärer och anarkister: Författaren till en brochyr med titel Revolution och Republik hade bland annat erinrat om en ganska bekant erfarenhet ur historien, nemligen den, att när ett folk, efter seklers eller årtusendens elände under despotismen, slutligen i sin misströstan om alla lagliga reformer griper till en revolution — såsom det sista fr tallame falla päddunsn aa 1ll2 ARK mana —-— Ö hn -— Mm me rm VA re pr VV AA FF 9 MP AA Gr mv om mm OM 0 AA 0 —HH AH pm