Aftonbladet – 8 augusti 1840, sida 2

har ett bestämdt intresse vid bibebållandet s3f alla gamla statsanslag och allt mer och mer tillkommande nya. Det kommer sig deraf, att denna mäktiga klass i samhället är de facto nära nog ärftlig, väl icke så att son efterträder fader, men dock så att embetsmans son vanligen egnas till embetsman, ehvad han dertill eger fallenhet eller ej. Den är den ryare tidens faktiska adel, skiljande sig från den äldre tidens derutinnan, att då denna egde privileglum på frihet från statsutskylderna, så har deremot den andra blifvit van att anse sig ega privilegium på statsinkomsterra. Ait den förra igenpfinnes i den sednare, och det på främsta platsen, är ganska naturligt, ty den hand, som ej vill ge, vill deremot vanligen gerna taga. Så vida nu statens inkomst i sjelfva verket är statens utgift, ly den är en utgift af folket, som utgör staten, så är staten intresserad vid låga skatter, embetsmannakorpsen deremot vid höga och, der den är ärftlig, vid fortfarande vid ailt mer och mer stigande: den har då ett intresse, stridande mot statens, och detta förhållande är ganska betänkligt. Det afbjelpes ej utan genom en allmännare utbredd upplysning, som utsträcker kunskaper, nödvändiga till beklädande af ett embete, till den större allmänheten, hvarigenom de upphöra att vara en viss kasts uteslutande tillhörighet. Men så länge i allmänhet blott embetsmannens son är i tillfälle att inbemta erforderliga kunskaper, så är det med sakens natur enligt, alt embetsmanr akorpsen blir ärftlig. Denna ärftlighet erkännes imedlertid alldeles icke af lagen, och embetsmanna-kurpsens anspråk på statsutgifternas fortfarande till oförminskadt belopp saknar således grard af rättmätighet. Det bör dock anmärkas, att en stor del embetsmän icke af det materiella intresset låta sig beberrskas, utan redligen förfäkta folkets sak, och strida mot skatternas förökande cch evärdlighet. Det är väl ock sannolikt, att många, som nu försvarat den satsen, att en ordinarie statsinkomst ej kan indragas utan konungens samtycke, varit ledda af öfvertygelse, ej af intresse, men förledda af det der ordet ordinarie, som de ansett betyda beständig. Men att kastintresse motiverat scmliga, är väl också sannolikt, och der det kungliga prerogativet af sådana bevekelsegrunder blifvit yrkadt och förfäktadt, der bar det säkerligen skett i hopp att genom dess veto bindra afskaffandet af utskylder, som Rikets Ständer kunde finra förderfliga, och bidrager just icke mycket att göra detta veto efterlängtadt. (Forts. följer.)