Aftonbladet – 8 augusti 1840, sida 2

na, som hade sina hemliga gångar, hvarigenora de smögo sig in till guden, och bjelpte honom förtära, hvad framsatt var, och efter allt blei förtärdt, så inbillade man folket, att guden beböfde allt hvad han fick. Konunga-makten är, så allena man än vill föreställa den, dock till sin natur ett månghöfdadt väsen, som väl också kan säga: mitt namn är legio, ty vi äro många. Dessa många lefva ej af solsken ech vackert väder, men så länge de hafva statens kassakista i sin värjo, så tänka de, alt de kunna lefva som rika mannen hvar dag kräseliga, och ingen bör ML en Mm m— a undra att de ej vilja lemna ifrån sig nyckeln. l: Denna nyckeln tror man sig här hafva i deti der ordet: ordinarie. Man tror det, men man misstager sig; ty så länge statens inkomster skola användas ptill de af Rikets Ständer pröfvade behof och efter den af dem upprättade staten,, så beror ju vederbörandes leben und leben lassen icke på statens inkomst-titlar, utan på utgifts-titlarne. Väl kan det icke nekas, att inkomst-titlarne kunna väsendtligen inverka på utgifts-titlarne genom tillämpning al ordspråket: ställa mun efter matsäck, och i så måtto kan det väl ligga i vederbörandes intresse, att vara konservativan, i afseende på de förra. Men huru många kronans parasiter än kunna vara, så äro de dock för få, att deras intresse skulle gå framför statens. Med staten mena vi just icke precist detsamma, som Ludvig XIV, hvilken definierade den så: ,Staten, det är jag, utan tro enfaldeligen att folket utgör staten. Om så är, så vill det syras temligen billigt, ja, alldeles naturligt, att det sjelit får arrangera om sina offentliga utskylder genom de ombud, det dertll befullmäktigar. Att det i sparsamhet kan gå alliför långt, och således skada sig sjelft, är visserligen icke omöjligt, men det har då åtminstone sig sjelf att skylla för de olägenheter, som deraf kunna följa, det kan dock säga: må jag icke i min sak göra som jag vill? Detta slags onda är också lätt afbjelpt; man behöfver dermed icke vänta mer än på sin höjd 5 år. Den möjliga faran af en öfverdrifven sparsamhet uppväges i alla fall af den fördelen, att en nödig och billig indragning kan verkställas, hvilket icke är så lätt, om den skall bero på konungamakten, hvars parasiter dels hafva, dels tro sig hafva ett naturligt intresse att motarbeta en sådan, och så hafva de konungar varit, på bvilka ej dessa i mer eller mindre mån inverkat, så allena de än hetats styra. Ty ofta är det, som kallar sig kraftfullhet, idel svagbet, af envisbet lånande sken af kraft — man ibågkomme konung Sigismund, om hvilken Spittler säger: ptill Polens olycka hade ödet beskärt denne Sigismund HI en regering af 45 år, — I en sådan händelse kan ett folk i 50 år, i stället för 5, få täras af en förderflig utgifts kräftskada utan bot. För öfrigt vete vi ej, om verldshistorien visar något exempel uppå, att en nation, som ägt att sjelf bestämma sina statsutskylder, skadat sig genom öfverdrifven sparsamhet, men alt det för staten varit skadligt, att låta! dess finanser bero på konungamakten, derpå visar den nog exempel. Man torde ej behöfva citera mer än Frankrikes, ty så trygga statens inkomster der voro, under konungamaktens skydd, för all indragning, och så väl en hop vederbörande än dervid befunno sig, så var det just denna omständighet, som slutligen förde sjelfva konungen till stupstocken, och med honom en rätt ansenlig del af de öfriga också. Hur länge de i konungamaktens skydd konserverade sina rättigbeter och slukade statens inkomster, så frambragte de deita fruktansvärda resultat: de vackra fraserna: ale grand, le bien aimå och le desire,, förmådde ej afvärja det, ty frasernas makt är ej i längden tillräcklig att besvärja den långsamt mognande öfvertygelsens. Svårligen måtte ens de, som visat sig mest ifriga att förfäkta det förmenta kungliga prerogativet i afseende på ordinarie statsinkomster, frukta alt Rikets Ständer skulle sträcka sin sparsamhetsanda ända derhän, att afkorta eller indraga inkomster för de embetsmän, som nu äro och hvarpå de hafva fullmakt, ty rältigheten att indraga en statens inkomst-titel är långt ifrån att innebära rättighet till det ofvannämnda; snarare kunde den följa af rättigbeten att bestämma utgiftstitlarne. Men den fullmakt en embetsman innehafver på embetet, med tby åtföljande löneförmåner, är en förbindelse å statens sida, den staten är skyldig att honorera, så länge embetsmannen å sin sida uppfyller de vilkor, under hvilka han embetet emottagit, nemligen att försvarligen förvalta det. Härvid måste dock förutsättas, att den statsmakt, på hvilken anslagen bero, erkänt embetet eller tjensten och deråt någon aflöning anslagit, ty i motsatt fall har den ju ej iklädt sig någon förbindelse. En helt annan sak är det att indraga embetet eller nedsätta lönen efter innehbafvarens afgång: dermed sker ingom någon orätt, ty i förra fallet försvinna med skyldigbeterna också rättigheterna. Der staten ej begär någons tjenst, der har icke heller rågon anspråk på lön. I sednare fallet åter står det hvar och en fritt att söka eller låta bli: ingen blir tvungen att emottaga ett embete. Nekas