Aftonbladet – 8 augusti 1840, sida 1

Ce ROBLOP Ull 3. BHAnav fPRUcCH. UWGOIGIOK ml. 9 CILMU ES RARE IIS TABS I hvari hen deltagit oc hvarl Konungen beslutat p motsatt sätt, icke varit obestämdt; ett nej, ehur I kort, är bestämdip, Cc. Grefven, som på sådant sätt sökt utreda förhål I iandat med de puakter, som rörds honom, trodd sig så!edes hafva viset, att de enmärkta åtgärdern bvarken angått allmänna mått och steg, eller vari af den vigt, att de haft inflytsnde på landets vä )Misstog kuuna äga rum; felaktiga åsigter kunn I göra sig gällande för öfvertygelsen, och beslut kun flna medföra följder, som man j kunnat förutse I men sådant förtjenar ej stämplas såsom bristand Init för fosterlandet, o. s. v. Han emotsåg derför I laf Ridd. och Adeln ett rättvist omdöme, och va trygg i medvetandet, att fäderneslandets bästa va Irit föremål för hans bemödanden, att han icke sak nat förmåga att dertill medverka, och att han sam vetsgrant iakttagit grundlagens föreskrifter, utar Itydning efter erskilda åsigter. Plenum den 4 Juli. Grefve Lövenhjelm, G. började diskussionen. Han: yttrande har blifvit med denna tidning serskild utskickadt, rå att vi icke anse oss behöfva här inta: ga det. Efter honom uppläste Frih. Boije, Ludv. Johansson ett skriftligt anförande. Frih. ansåg, att betänkande: egde blott 2 afdelningar. Den ena innebar ett tillkännagifvande, att Utskottet till Riksrättens hand: läggning hänvisat åtskillige emot Konungens råd. gifvera förekomne avmärkningar; den andra ett enmälande af 72 anmärkningar, hvilka Utskottet ensett böra pökaila Rikets Ständers pröfning, till den påföljd, som rikets väl kunde fordra. Den förra afdelningen kunde icke föranleda till något yttrande ef representationen; men då den sednare icke medgaf rågon skilnad 1 förhållandet emelian den rådgifvare, som redan afgått från embetet, och dem, hvilka deri ännu qvarstå, utan framställde en lika syftning mot dem alls, så ensåg han sig böra, till pröfning, först upptaga den prelimisära fråga, om, i grundlagsenligt afseende, en skilinad deremellan borde iakttagas, eller ej; — samt derefter, och i förra fallet, hufvudsakligen yttra sig, angående betänkandets tillämpning serskildt till hvardera ef de kategorier, hvari rådgifvarne, på förberörde sätt, sig befiana. I preliminära frågan gällde grundlagens generella föreskrift, att alla dess bud böra förstås eftor ordalydelsen. Riksd. Ordnp.:s 29 och R. F.:s 407 g egde, i kvad detta ämne enginge, en ordagrant like uppställning. Då man nu besinnade, stt dessa lagbud, af hvilka det förra föreskrefve hvad Konstitutiorsutskottet hade att iskttsga för att bereda verkställighet åt det sednare, så syntes också tydligt och klert, stt der det fail, det ändamål, för hvilka dessa lagbud vore gilna, icke mera existerade, der kunde de icke heller få någon tillämpning. Om det inför allmänna vettet vore nära nog en löjlighet att till Konungen frambära en begäran om de personers eflågsnande från Statsrådet, hvilka redan afgått derifrån, så kunde icke heller den beredning dertill, som betänkandet lemnade, erhålla någon tillämpning till decik personer. Utskottet hade således haft orätt deri, ktt förberördeskiljak tighet icke blifvit respekterad. Betänkandet innehölle icka något anspråk på rättighet att utsträcka de åberopade lagbudens ändamål utöfver hvad deres ordalydelse antydde, men Utskottets förfarande torde kanske gifvit anledning till den tanka, att den i berörde lagrum Riksens Ständer tillagda magt skulle kunna begegoss att förekomma de afgångne rådgifvarnes återkallande i Statsrådet. Till vederläggning ef en sådan villomening behöfdes blott den erinran, att våra grundlsgar icke innehålla ett ord af sådan syftning. Ansåg på dessa skäl de afgångne rådgifvarno icke kunna träff:s af någon annan grundlagsenlig påföljd än den som tillkomme Riksrätten alt pröfva och bestämma, samt att 107 alltså icke kunde emot dem användas. Måsie derföre, emedan hen ensåg de emot de ännu qvarvarende rådgifvarne gjorda anmärkningar icke vara af den beskaffenhet, ett rikets väl kräfde deras eflägsnande ur Siatsrådet, motsätta sig all annan proposition än danna: Anser Ridd. och Ad. rikets väl kräfva, att Statsministern Frih. Stjerneld, ssmt Statsråderne Friherre Lagerbjelke och Hr Ihre skiljas från Statsrådet? Rättskäoslan ålade honom ännu den ytterligare pligt att frimodigt uttala det intryck, som Utskottets sätt ett gå till väga hos honom åstadkommit. Måste, med aktning för andras öfvertygelso, skilja sig från den åsigt Utskottet följt vid lagbudets tillämpning. Hade, vid granskningen af anmärkningarnes beskaffenhet, med bekymmer tyckt sig sakoa den oväld, den billighet och framför allt den fullständighet, som nationen baft rätt. att i anmärkningarne förvänte. För att på egen öfvertygelse grusda ett omdöme, angående rådslagens egenskap af underlåten pligt, behöfde Riksens Ständsr upplysning angående så väl skälen, på hvilka rådslagen grundats, som skälen för Utskottets ogillande. Kunde icke vara nog att tillansvarspåföljd remställa blott och bart facta, utan någon sådan upplysning. Rikedagsordn. ålade väl icke Utskotet att infordra rådgifvarnes förklaring, men, då sådsnt måste härröra deraf, att lagstiftarne ansett Utskottets utväg tillallupplysning ligga ofelbart dels I protokollerne, dels i handlingar, som stodo att erhålla, förundrade det honom att i de flesta afanmärkningarns finna ingen sådan upplysning. Kun16 icke föreställa sig Statsrådsprotokollen vara så ofullständiga, att blott skälen, å ena, men icke å andra sidan, skulle stå att der uppfattas. Då han illika besinnade den ringa betydenhet, hvartill ds leste facta måtte hänföras, hvilka utgjorde föremål för anmärkningarne, så nekade han ej, att intrycket deraf fört honom till en viss tvekan, om icke Utskottets pluralitet, under nitet att framställa rådgifvarnes brister, kommit att lemna för liten uppmärksamhet åt sin egen pligt, att icke genom ofullständiga uppgifter föranleda till förvillelse ibeNAN OS AEEEENEE ETKR NE AER AST ESETEESENETOAAE