Aftonbladet – 7 augusti 1840, sida 3

framställa hvad staten kan tarfva utöfver de ordinarie inkomsterna,, och i 30 Riksdagsordningen återgifves denna mening såluuda: Likaledes låte Konungen till detsammas öfvera läggaiovg framställa hvad Staten utöfver de vanliga inkomsterna tarfva kan Nå väll Statens vanliga inkomster, hvad är det annat än de inkomster Siaien en längre tid åtnjutit, inkomster som anses icke just vid hvarje Riksdag behböfva förändras, utan kunna fortfara en längre tid i samma skick? Men man har i R. F. 60 g undantagit tull-, post-, charte sigillateoch husbehofsbränneri-medlen. Hafva då icke äfven dessa en längre tid fortfarit och anses böra fortfara? Visserligen, men man ansåg sig icke kunna för en längre tid fixera deras belopp, man ansåg sig tidt och oita behöfva jemka dem efter sig företeende omständigheter; men man ville icke öfverlemna denna angelägenhet jemte den öfriga ekonomiska lagstilltningen helt och bållet i Regeringens händer. Spanmålstullen deremot, som ausågs underkastad årliga förändringar och icke ansågs kunna tåla 5 års status quo, blef öfverletmnad åt Regeringen att bestämma. Utan inkomster kan Statsverket icke hafva sin gång, det förstås al sig sjeift; Lvad är då naturligare, än ait man utmärker vissa såsom grundade på meta varaktiga förhållanden och tll sitt belopp mest bestämbara att utgå en längre tid och kallar dem ordinarie eller vanliga, förbehållande sig, att efter omständigheterna fylla hvad som yiterligare kan tarfvas. Just detta gjorde 1809 ärs lagstiftare, och att ce kallade de inkomster, som i ett eller flere årbundraden utgått, och till hvilkas indragning någon utsigt för närvarande icke visade sig, för vanliga, var väl ganska naturligt. Just derföre att de voro vanliga, ansågo de dem icke underkastade förändriog vid hvarje Riksdag, och anvisade derföre både Konung och StatsUtskott att först taga dem i beräkning. Detta synes så klart och naturligt, att det är obegripligt huru det kan missförstås. Att dessa vanliga inkomster skulle evärdeligen fortfara, det bafva de säkerligen lika litet tänkt som sagt. Att irgen lag bjuder det, det är ful!komligen säkert: den som företagit sig att stifta en sådan lag hade varit både enfaldig och orättvis: enfaldig, emedan ingen klok företager sig att stifta lagar för tider, hvilkas förbållanden ban icke ens kan ana: orättvis, emedan en utgilt som med afseende på då varande förhållanden kunde vara billig och nödvändig, vid andra förhållanden deremot kunde vara obillig och onödig. Ått ingen af de vanliga statsutskylderna ansågs kunna borttagas eller nedsättas vid den tid grundlagen stiftades, det bör icke förundra någon. Riket befann sig under brionande kiig, staten var belastad med en enorm skuld, den man ännu då tänkte ärligt betala och de extra ordinarie inkomsterna voro kanske tredubbelt mindre än Bu. De ordinarie måste således fortfara, så tryckande de än kunde vara, men dermed var väl icke sagt, att de mest tryckande eller förderflige ibland dem kunde utbytas mot andra lämpligare när förhållandet sådant medgåfve, eller borttagas när de extra ordinarie inkomsterna stigit till det belopp att sådant kunde ske. (Forts. följer.)