Aftonbladet – 5 augusti 1840, sida 3

Hr Biskop Nibelius har begärt, att till undvikande af missförstånd af den förut meddelade berättelsen i detta blad om Presteståndets diskussion ang. folkskolorna, hans yttrande måtte in extenso meddelas: Inom detta Högv. Stånd lärer väl ingen finnas, som icke hembär de högl. Utskotten en varm tacksamhet för det intresse, hvarmed de omfattat nu förevarande vigtiga ärende och den noggrannhet, hvarmed de utarbetat sitt förslag till tolkundervisningens befrämjande. Skulte någon anmärkning i allmänhet mot betänkandet göras, så vore det den, att det innehåller för mycket reglementerande, och att åtskilliga detalj-bestämmelser kommit att deri upptagas, hvilka, på grund af olikhet i lokalförhållanden, rättare torde hafva blifvit lemnade åt Auktoriteter och Communer. I afseende på principen för folkundervisningen instämmer jag äfven med Utskotten; De synas nemhgen hafva förutsatt, att den af föräldrar meddelade undervisningen i hemmet bör för folkundervisningen ligga till grund. Sådant har förhållandet i allmänhet i vårt land varit och är det på många orter ännu; derifrån har äfyen uppväxt och stadgat sig det christliga lynne, som utmärkt Svenska folket och som å dess tänkeoch handlingssätt visat sig så inflytelserikt. Undervisningen i fädernehuset meddelad har sålunda sammanväxt med uppfostran och derigenom förblifvit icke en död bokstaf, utan en lefvyande kunskap. Att detta förhållande, så mycket ske kan, äfven i närvarande tid bibehålles och vårdas, anser jag vara af stor vigt. Jag instämmer UYerföre i de åsigter, Biskop Agardh i sin reservation fullständigt utvecklat. Jag anser att hemläsningen bör betraktas såsom hufvudsak; att således frihet för allmogen bör lemnas att autingen hemma eller i Skolan låta sina barn vndervisas; att Skolan bör anses dels såsom den anstalt, der för dem, som icke hemma kunna få lära, tillfälle öppnas dertill 1; dels s5som den inrättning, hvilken skall kontrollera och till högre utveckling bringa den hemma skeende läsningen. Detta synas Utskotten visserligen äfven i deras resonnement hafva antagit, men i vissa partiella stadganden, t. e. tvånget af skolgång för alla barn, sedan derifrån bafva afvikit. I afseende på de särskilda ämnen, betänkandet vidrörer, har jag följande anmärkningar att göra: 1 likhet med hvad Doktor Björkman i dess reservation anfört, ville jag att åt Communen skulle öfverlemnas, att bestämma hvad art af Skola, fast eller flyttbar, bör inom densamma finnas. Den fasta Skolan äger i allmänhet företräde; men, under vissa förhållanden, blifver den mindre ändamålsenlig än den flyttbara. Hvad beträffar bildningen af skickliga Skollärare, skulle jag tro, att det theorctiska för en sådan nödiga kunskapsmåttet kan erhållas utan att några nya kostsamma inrättningar derför behöfva stiftas, och att den praktiska öfningen bäst inhämtas vid de i Stiftsstäderna varande folkskolorna. Jag anser således särskilda Skollärare-seminarier öfverflödiga. Det för lärjunge i folkskola stadgade minimum af kunskap synes mig för högt. Jag instämmer härutinnan med Dr Björkman och Prosten Astrand, att endast rigtig innanläsning och Christendomskunskap må af alla fordras. Det är väl ändå denna sednare som, rätt uppfattad af förstånd och hjerta, säkrast leder till den af Utskotten för hvarje samhällsledamot såsom nödig ansedda insigten: den om menniskans bestämmelse, äfvensom till hågen att verka för denna. Tillfälle bör vara öppet, för dem som det önska, att inhämta annan kunskap; men genom tvång böra ej föräldrar drifvas att för sina barn söka en sådan. De för Skollärare bestämda lönerne anser jag vara nog ringa. Jag tviflar att för 16 t:r spannmål någon med de egenskaper; som här fordras, vill åtaga sig Skollärarekallet. I synnerhet måste jag afstyrka, att dessa små löner ytterligare förminskas genom afdrag till bildande af pensionsfond. Veckopenningar till läraren anser jag af barnens föräldrar böra erläggas. Jag tror det vara af vigt, att föräldrarne sålunda erinras om sin pligt att besörja sina barns undervisning, äfvensom att en till en del af dem bekostad undervisning mera värderas än den, som erhålles för intet. De fattige böra dock vara från sådan afgift fria. Hvad undervisningen i christendom beträffar, bör Pastor i församlingen med synnerlig uppmärksamhet följa den. Mot det stadgande, att han eller hans medhjelparc skulle vara förbundne att en eller flere dagar i veckan inom folkskolan deltaga i denna undervisning, anser jag dock svårigheter möta: Dels blifver det ofta omöjligt att förena detta åliggande med andra embetspligter; dels anser jag, att, då, enligt betänkandet, det tillkommer läraren i folkskolan att leda barnens utanläsning i cateches m. m., äfven åt honom lämpligast uppdrages, att lemna de förklaringar, hvilka med barnens fattningsförmåga kunna vara förenliga. Äger han för sin befattning erforderliga egenskaper, så blifver han, genom sitt förhållande till barnen och sin närmare kännedom af dem, för meddelandet af den här ifrågavarande kunskapen den tjenliga personen. Den egentliga Religionslärarens, Prestens, arbete vidtager der Skollärarens slutar. Slutligen instämmer jag med de reservanter, som ansett det stadgande, att Kyrkoherde och Adjunkt icke böra vara Skollärare, öfverflödigt. I allmänhet lemna dem deras embetsgöromål icke dexrtill tid; är förhållandet annorlunda, må Adjunkten gerna tillika vara Skollärare. Då jag nu anhåller om återremiss af betänkandet, förenar jag dermed den önskan, att detsamma, ehuru i vissa detaljer ändradt, dock må till sin allmänna syftning blifva antaget. STOCKHOLM den 5 Aug. T dacca dagar någa mågana af rikedagane