Aftonbladet – 5 augusti 1840, sida 3

innefattade äfven 48 punkten i denna anmärkning. Hvad 54:de beträffade, förenade Frih. sig med Hr Hartmansdorff; han ville blott tillägga, att den allmänna rättsprincipen varit, att om någon velat tillvinna sig en egendom af annan, måste han bevisa sin rätt dertill, och ej svarandea behöfyva bevisa sin. !5) Angående anm. i57 punkten framställde Frih. den åsigt, att 1 S Reg.formen endast gör till föremål för Statsrådets öfverläggningar den del af de ministeriella målen, Konungen vill till det öfverlemna. Utskottet har således sökt ålägga SatsRådsledamöterna ett slags spejarpligt. Häremot protesterade han. Han ansåg Konpunogens icke ministeriella rådgifvare obefogade, att på lösa rykten eller fragmentariskt uppfattade anledningar göra anmälan till StatsRådsprotokollet, denna må vara accusatorisk eller provocatorisk. !6) Den 58 Anm punkten ansåg Friherren innebära ett lika arbiträrt åiäggande af nya pligter för Rådgifvaren, Han ansåg deras konstitutionella pligt vara uppfylld, då de enligt grundlag och samvete, till protokoll uttala deras råd. !7) Det tillhör Konstitut.Utsk. alt tilise huruvida de i deras rådslag iakttagit Rikets sannskyldiga nytta; men derutöfver äger det ej rätt att utsträcka sin pröfningspligt. Frih. ansåg, att frånträdandet af det rum, der rädslagen plägas, sådant är icke mera rådslag, det är hand ling. Den enskilda öfvertygelsen, det enskilda samvetet, den enskilda känslan af det lämpliga och rätta, måste få a a när ögonblicket är inne till eu sädan handling: detta är af ingen grundlag föreskrifvet, kan af intet Utskott bestämmas, och inträder helt och hållet på de moraliska pligternas gebiet. (Det är just detta 8 107 Reg.formen afser, eller har ej Fvih. betänkt detta innan han mottog taburetten? Red. anm.) 59 Anm.punkten förklarade Frih. på det sät, att pligten vore uppfylld, då Rådgifvaren före beslutet anfört skälen för sitt afeller tillstyrkande. Ordalagen måste få bero af honom. Dessutom kunde ej något sådant protokoll i StatsRådet föras, att hvarje yttradt ord skulle deri intagas. aAnnat, yttrade Friherren, wär den pligt, som för rådgifvaren inträder, alt ullala sin reservaltion om han finner beslutet stridande mot grundlag eller allmän lag. !5) Slutligen ansåg Frih. att man alltid, och mest då man talar inför sin Konung, gör väl att påminna sig den gamla reglen: fortiter in re, suaviter in verbis Frih. hade nu uppfyllt sin pligt och begagnade sin rätt. Han var nöjd om på den mörka taflan han kunnat anbringa någon sanningsenlig upplysande dager, ibland massan af skuggorna; lugn i medvetandet af ett rent samvete, om också der bredvid skulle stå en inskränkt förmåga; lugn slutligep, då han visste, att de, som skola honom bedöma, bestå af Sveriges Ridderskap och Adel. (?) ee (Forts. följer.) nu nyttja hvilka urderdåniga ordalag i anroälan om sina beslut, som helst. (Red. anm.) 15) Frib. och StatsRådet bade således förbisett, att här var Statens rätt i fråga; alt hemmanen stå som kronohemman i alla jordböcker; ait kyrkorna icke kunna framte fastebref eller ringaste ägande rätts handling; att deras egna äldre räkenskaper aldrig utvisa anvan rätt, än till en obetydlig del af räntan, o. 3. v. (Red. anm.) 16) Besynnerligt buru olika man kan läsa tydliga lagar. Reg.formen omtalar inga reservationer af StalsRådets ledamöter. Det är blott deri förutsalt, att de skola före beslutet yttra sina meningar och göra föreställningar, omj Konungen skulle bysa en emot lagar och rikets sannskyldiga nytta stridande åsigt. Sedan beslutet är oåterkalleligen fattadt, uppstår blott pligten enligt 538 Reg.formen för föredraganden att vägra kontrasignationen — hvartill en alldeles särskild akt af grundlagen förutsättes, der till och med alla Statsrådets ledamöter böra vara närvarande. Att rådgifvarne infört ett reservations-bruk bevisar ingenting. Grundlagens stiftare har icke tänkt sig det; och synes just derigenom bevisat, att de i stället för reservationen förmodat den af Friberren pyssnämpde abandling, att Rådgifvare utan ioflytelse afligsnade sig, då böra inträda. (Red. anm.) 17) Der hafva vi då åter denna förderfliga sats, bvarigenom man vid Konungens rådsbord afsäger sig den moraliska pligt, som likväl hvarje enskild äger emot sig sjelf och dem, hvilkas rätt och bästa han bör bevaka, att icke fortfara i ett förtroende, der han icke kan verka, — för det ändamål, hvartill han blifvit utsedd. Rådet, fastän utvaldt af Konungen, är tillsatt för rikets — för nationens — för hvarje enskild mans säkerhet och nyita. Det är dess högsta pligt att icke tillåta ett alsteg ifrån detta mål. Kunna dess ledamöter ej hindra det, så äro de skyldige sina medborgare, att cj genom tystnad och qvarsitlande hindra andra att uppfylla sin pligt. Endast härigenom kan ändtligen det rätta segra. (Red. anm.) 15) Häraf finner man, att den ministeriella moralen är alldeles olika med den allmänna. Den som har medvetande af en missgerning, och den ej uppenbarar eller hjelper att den dölja, anses af Svenska lagen brottslig (kap. 61 8 3 Missg.balker). Och detta skulle då blott gälla för cplebs, och i enskilda fall. De uppsatta skulle kunna vid Konungens rådsbord sitta samman med dem, som begått de uppenbaraste förbrytelser mot det allmänna och likväl hafva till och med afsagt sig rättigheten att utöfva den hederspligten, att anmäla förhållandet till den Konung, de skola upplysa och råda, och till det protokoll, som för allmän säkerhet skall bållas! Det är i sanning en uppriktighet, hLvarmed Friherren här gått hd — KA Oh