möjligen torde vara det rätta, ehuru jag förmodar det vara något mindre. Om ru enligt Utskottets uppgiit, K M. i 5, ja! antagom i 40 af dessa mål bogagoat sin grundlagsenliga rätt att besluta på grund af sin öfvertygelse i olikhet med Statsrådets, kan jag icke begripa, att detta, om men aritbmetiskt beräknar och moraliskt betraktar saken, vittnar om Konucgens misstroende till sina Rådgifvare, och för att draga denna slutsats al ett enstaka fall ända derhän, stt afskedsisgandet blir en pligt, synes väl beslutet till det minsia bhordt vara såsom 9 . Roegericgsformen säger: auppsenbarligen striadande mot Regeringsformen eller rikets allamänna lag Då Koounsgen emellertid instämt med sina Rådgifvare i t. ex. 47,990 mål, måste detta mera tala för det fö-troende Konungen hyser till dera, än de 40 målen tala för det missiroende Kopungen derigenom visat der. För öfrigt är det en grannlaga fråga att afgöra, när en Stadsråds-psersonal, i synnerhet sammansatt efter de arunder, som före sista organisationen ef vårt högsia styrelseverk gällde, bort anse sig ovilkorligen moralisit och poI tiskt pligtig, att afiräda från sina platser och uppböra att gifva sin Konung råd. Stadgas såsom regel bärför, att så snart den mening jeg i min Statsråds egenskap yttrat ej blifvit antagen, är tiden inne för mig att frånträda min plats, så är ju motivet dertill synbarligen en sårad egonkärlekx och sådant boiöjligar rättvisligen den afskodstagande. Står detta fest i afseende på dotindividuella Statsrådet, är det äfven tillämpligt på det kollektiva, Frih. trodde derföre, att Statsrådet i allmänhet hade handlat orätt, om det, för de ytiereti få, af Utskot!et uppgifne fall, frånträdt sina platser. Friherre v. Schulzenheim uppsteg härefier: Hen kände sig äfven uppmenad, at: vid detta tillfälle yttra några ord till Ridd. och Ådela. Praxis hade visgesligen varit, att Konungens Rådgifrare icke varit närvarande, då KonstitutionsUtskottats utiåtande, angåsnde Statsråds protokoliens granskning, förevarit; men han befann sig ibland dem, som nu trotts ig böra frånträda denna princip. Anledningen var, dels hans förändrade ställning, dels och bufvadsakligast antalet och beskaffenheien af de mot Rådgifvarne riktade anmärknisger. Ofelbarhet och fullkomlighet lära icke hafva fallit på någon dödligs lott, minst på hans egen; och Frih. ville derföre oförstäldt bekänns, att han icke trodde sig hbunasa elier böra usderkänna befogenheten af alla Utsk:s anmärkningar, ehuru han ej ansåg dem nog vigtiga, att rättvisligen böra leda till den antydda påföljden. Många af dem syntes Friherrn deremot påkalla upplysningar, ledande till vederläggning, så 1 sak, som form. Då han anmälte sig att tals, hade han blifvit den sjunde i ordningen; och han hade således blifvit förekommen af föregäcnde Falare. Han ville således undvika, att trötta med ett upprepande af hvad redan blifvit sagdt. Hen förenade sig med Fribh. Åkerhjelm, i hvad som rörde do mål, Utskottet ansett påkalla tilital inför RiksRält. Han ansåg denna Rätt endast behörig att utsala det ordet, att Grundlagarna blifvit öfverträdda, och protestorade således emot det alitför axiomatiskt uttryckta och anticiperade domsiutet. Ds punkter, hvari Frih. endast förenade sig med föregående Talare, anse vi oss icke bär behöfva meddela; men i följande yttrade Frib. sina egna anmärkningar, neml.: 2:a punkten, hyveri Frih. sjelf varit föredragande: Man hade ansett 44 Riksd. Ordn. nog obestämd; men den nya redaktionen ansåg Frih. icke motsvara ändamålet. Den var ännu obestämdare än den förra, i afseendo på valtiden. — 4:de punkters anmärkniog besvarade Frih. dermed, att tiden omöjligt medgifvit att i Rikssalen meddela sanktion, och att !agförklaring ej kunde utfärdas, efter Riksdagen, på R. Ständers begäran. — Hvad 16:e punkten angick, ansåg Frib. sällan så många skäl till nåd hefva försvarit, som i nämnda fall, då samtlige målsägande begärt åen, och Högsta Domstolen tillstyrkt don. Beträffande 47:8 punkten, rörande tidnings-indreagningar, ville det synes som anmärkningen vore riktad emot den t. f. Hofiansleren eller mot den verklige, under början af den tid:ymd, som Utskottet granskat. Frib. ansåg, att Hofkanslern icke kunde blifva föremål för så beskeffsd anmärkning, emedan han handlar som underordnad autoritet och kan icke i StatsRådet afgifrva ytirande öfver sin egen åtgärd ), men det var likväl i Frih:s tanka endsst rådgifvare-åtgärderna, som kunde blifva föremål för anmärkning! 7). Frih. hade sjelf vid två Riksdagar telat för indragpings-makters vilkorliga uppbäfvande och endra ändamältsenligare institutiozers insältande i dess atälle. Han borde således ej anscs såsom dess försvarare; men så länge den fiones, kusde han ej begripa huru dess blotta användande kunde gifva aniedhing till anmärkning utan undersökning af motiverna, såsom Frih. tyckte här var faliet. I ärmnst kunde oändligen mycket strifvas och dagar igenom talas; men Frib. vädjade blott till allas erfareshet. Den talar tilliräckligen högt! 925:2 punkten ålåg det Frih. att utfö-ligare behandie. Den rörde de rådsleg, som föregsingo och grundlade traktaten med Ryjesland. Frih. aomärkte, att föredragandon vid uppsörandet af den instruktion, som läg till grund fö: negocisationerna om 4834 års traktat alldeles ej försummat, att tillstyrka Konungen begagna det af Ryska regeringen föreslagea rädrum: emedan han tvertom på anledningar, som syntes Frib. giltige, afstyrkt den promissionsresolutioner, 0. s. v. måtte väl ej kunna tagas i betraktande i sådant afseende. (Red. anm.) 6) Här hafve vi åter ett bevis, som visar huru machiavelistiskt den förra rådgifvarepersonalen tillått grundlagarne behandlas. Tryckfribetens vård var lemnad till en af Konungens Rådgifvare, just derföre, på det han måtte vara ansvarig inför nationen för sättet. att utöfva denna wvård: anrh dat är