bringa ändring och rättelse. Jag påstår om dessa, och alla dermed analoga s. k. aktenskaper, såsom blott utgörande yttre och tillfälliga kopulationer a! bögst equivoque sedlighet; att de må hållas fullt värde att upplösas, eller, som innefsttar detsamma, att de må anses icke vara några: hvarken mer eller miacre: eburu jag icke ännu har yttrat mig I dar frågan, hvad jag anser det borgerliga samhällat å sin sida bafva att i dessa hänseenden tillgöra och jijakitaga. Detta sistnämnda skulle jag dock tro vara den rent sociala sidan af saken, hvilken icke har någon gemenskap med det teologiska lärobegreppet eiler kyrkans bekännelse, och följaktligen en gång böra få diskuteras utan ecklesiastik ioqvisition. Detta mäste ock nödvändigt erkännas, innan man — jeg, eller någon annan — skrider till den detaljerade beskrifningen på, huru samhället bör förhålla sig I äktenskapsfrågan, ty en sådan förklaring skulie omöjligen kunna göras nöjaktig, utan med tillstånd för den rena känslan och förnuftet att uttala sig. Endast så mycket må tilläggas, att när man icke ens mäktar inse hela denna åsigts betydelse för menskligheten, samt tror, att påståendet om en nödig revision af pligtbegreppet (just för pligtens eget upprätthållande i denna del, som i all annan), vill säga detsamma, som pligtförgätenhet; då är man visserligen hvarken snillrik eller galen, men deremot beklagligen ett tredje, nämligen för tillfållet mycket dum. Likaså under all kritik befinner man sig, då man i menniskosjälens uttalade behof af konjugial renhet icke ser annat än begär till smuts. 5:o Jag tror — för att slutligen komma till M. V. C:ii andra ämns — att ingen moenniska har gjort så mycket för kristendomens första införande på jorden, som den af M. V. C. åsyftade cFörkunnaren); och tror mig bafva fällt en mycket god önskan, då jag uppriktigt önskar, att M. V, C:ii Hrr ledamöter, hvar för aig, må hysa samma stora och kärleksfulla föreställningar om honom, som jag; men jag tror tiliika, hvar och en artist, som vill och kan, vara berättigad, att, utan hinder af och utan brott emot något domkapitel eller någon embetsed, framställa äfven troshjelten, likt hvarje annan historisk karakter, i den period af sitt lif, då den urderbara och genomgripande brytningen går för sig hos honom, och innan han ännu vunnit reda med sig sjelf, än mindre inför veriden; en period, hvarunder det dock måste vara möjligt, att en del af hans språk kan röja några likheter med hang framtids. Sådane äro mina meningar i de af M. V. C. omrörda ämnen. Endsst mina åsigter om gränsorna för den cpoetiska friheten har jag icke aktat nödigt andraga bär, och det af två skäl: först, emedan jag I poesien icke tror mig böra erkänna något domkapitel som domare; och för det andra, derföre, att jag icke anser mina begrepp om den postiska fribeten vara för den Heliga Skrift eller sedligheten vådligare, än t. ex. den Consistorii ledamotg, hvilken anses som författare till den, enligt sin afsigt, skämtsamma dikten Nozcks Ark. Skulle ytterligare upplysningar af mig äskaas, i dessa eller andra ämnen, som jag något förstår. så är jag dertill beredd. Det anförda torde vara tillräckligt, att med all skyldig vördnad utvisa, huruvida man her rätt att göra mig vanärande beskyllningar eller ick2a. Stockholm den 29 Juli 1840. C. J. L. Almqvist. ——