Aftonbladet – 1 augusti 1840, sida 2

BOT på GC55a mirsDndade, al posande ansprak utmärkta institutioner ; men att dervid anställda porsoner hafva, på stetens bekostnad, sin oskäliga vinning, ligger för en dag. Om enskilde representanter i Sverge försöka, hvad inom norska representationen kan i sll sköns lugn åstadkommas, eller tillvägsbringande af reformer inom militärväsendet, så gifver svenska Riddarbuset genljud om iogrepp i Konungens prerogativ och tusende hinder läggas i öfrigt för desse representanters bemödanden. Man erinre sig väl, stt det är under en gemensam konung, som 99:e grannstaters representationer förete denna märkliga olikhet i sätt att behandla en af de vigtigaste och dyrbarsste af deras samfälta statsangelägenbeter. Man påminna sig jemväl, att, enligt acta publica, Konungen, i fråga om norska försvarsverkets orgsnisation nyligen erkändt visse allmänna satser, hvilka innehafvare ef Konurgens sverska förtroendeembeten vild 4840 års riksmöte offentligen förnekat; och man torde svårligen kunna betvifla, att, då för afgjordt måste antagas, att Konungen handlat rätt i Norge, hans inom svenska representationen verkande embetsmän antingen äro okunnige om norska regeringssystemet, eller ock hanvdla ur? den synpunkt, att svenska statsmakterna böra sätta sig emot de nyttigaste reformer i krigsförvaltningen, endsst derföre, att derss praktiska vorkställbarhet och nytta blifvit i Norge tillförlitligt konstaterade. Andra uniopella angelägenheter böra jemväl tagss i betraktande. Det behöfvericke erinras, att stor, ömsesidiga fördelar för Svergse och Norge skulle upgkomma af likstämmighet i lagar och författningar. Men vet, hvilka skedliga följder, som olika eller hvarandra motsägsade tullagar irom de båda rikena förorsakat, men så länge Sverges repregention är fördelad på fyra kamrar och inom dessa afdelningar de fleste anss sig qvalificerade att vara lagstiftere, är ett länge saknadi lagsystem för Svorga föga att hoppas. Inom Norges Siorthing är förhållandet helt annorlunda. Dot af en sammansatt svenik och norsk Kommitte utarbetade kriminellagförslaget är af Storihinget redan antaget. Konungens tillfälllga veio har viesorligen hitintills förbindrat verkställighet af Storthingets omförmälte beslut; men imedlertid bar dock norska representationen fullgjort, hvad af densamma kunnat väntas. Diplomatien bos utländska makter för närvarande organiserad efter svenskt mönster och derföra så prunkande, ståtlig, kostsam och flärdfull, men derjemte så föga motsvsrande äfven de mättligaste anspråk, skulle otvifvelaktigt, uten att på minsta sätt nedsätita begge kronornas värdighet, kunna befrias från fåfänvglig glans och skrytsam utrustning och, med ett ord, ändamålsenligt reorganiseras, derest svenska representationen vore danad i samma syftning som den norska, och följaktligen vore i tillfälle, att på styrelsen utöfva en moralisk inflytelse. Nu betraktas de förvämsta diplomatiska befattningarne såsom en tillhörigbet för svenska adeln, hvaden mean också sett, huruledes ofrälse personer, som egnet sig åt diploma: tien, erhållit adelsbref samtidist med deres utpämning till ministerposter. Norges representalion, som vid flera tillfällen kunnat öfvertyga sig om norska embetsmännens öfverlägsenhet i allmänbet, kan icke annat än med högsta misstroende se svenska adelns företräde, vid besättandet af samfälda, utländska ministerposter, och då dertill kommer, att svenska ministerkassan, genom slösaktig förvaltning, råkat i det betänkligaste obestånd, inses lätt, att, så länge svenska representationen är af den ringa inflytelse på sin regering, som nu, Norge icke ens, hvad diplomatien beträffar, kan handla i intim förening med Sverge, utan tvingas att så mycket starkare hålla sig på afstånd. Hofhållningen tillhör arvodet unionella bestyret. Ingen Iag förbinder Konungen iSverge att uteslutande välja sine förnämsta hoffunktionärer bland adeln — men vanans och konventionella formers makt betyder i delta hänseende mer än lag. Ingen af de båda svenska statsmakterne stiftad lag har, i våra dagar, blifvit så strängt tagen i akt, som denna hofetikettens första regel. Sjelfva tjentgöringen vid ett hof innebär visst ingenting, i och för sig sjelf betraktad, af egenskap att väcka afund och täflan, men den skall dock finnas vara af en ganska betänklig natur, när man eftersinnar, att det är från sin omgifning som monarken, i första rummet, hbemtar både sina notiser om tilldragelserne i det allmänna och motiverne för sina öfver desamma fattade omdömen samt derpå grundade tillgöranden. I Norge — der representation tillsättes genom folkets förtroende, alldeles oberoende af medfödda rättigheter, och der för öfrigt iagen egentligen privilegierad hofstat existerar, kunna folkombuden fullgöra sina pligter, utan att deras handlingssätt genom vanställande, icke-officielia berättelser göras till föremål, antingen för regentens enskilda missbelåtenbet eller för den administraliva makteps ogillande och förkättrande. I Sverge är det icke så. Här möta representanterne många, på riksdagsärenders fortgång och slut verkande olägenheter, förorsakade af da insinuationer, hvilka, om representationen, både i kollektivt och individuelt bänseende, dagligen göras på hofvet. Dessa olägenheter måste nödvändigt tillräknas Konungens omgifning, och likväl utgör denna omgifning en icke obetydlig del af Rikets privilegierade Ständer. Äfven härutinnan har således Norges representation en stor, utmärkande förtjenst. Unionens gemensamma bästa kräfver imedlertid, att hofhbållningens financiella grunder blifva gemensamma för båda nationerne; ty det ligger naturligtvis för dem begge vigt deruppå, att förvaltningen af deras samfälda bidrag inrättas i en, för denna förvaltnings framtida bestånd betryggande ordning,