Aftonbladet – 31 juli 1840, sida 3

MY) 50 PARIS MV JOD MAR thy förutan skapa en representation — så god, som den under en monarkisk styrelse kan blfva. Denna erfarenhet bar Norge gifvit. Man har icke der, såsom hos oss, förbisett, att de bättre lottade icke borde, i fråga om rättigheter, alltför långt aflägsnas från mängden. I Norge har man deremot handlat i öfverensstämmelse med Professor Geijers hos oss ännu icke allmänt erkända vackra tanka, att ej blott tvåvg och straff, utan endast ädlare motiver förmå höja menniskan ur eländet., Jag instämmer i Hr Geijers sats, att grunden till all medborgerlig upplysning är den kunskapen, att all rätt är, till sin natur, ömsesidig. Det finnes, såsom Hr Geijer antydt, en folkklass, som tillväxer 1 förfärlig progression och bittert känner sig utkastad ur samhället. Den klass, som jag, till skilnad från den i nuvarande stånds-representation för valrätt och valbarhet inom BondeStåndet erkända besulenheten, skulle vilja kalla de obesutne, är, inom vårt samhälle, föremål för verklig misshandling. Utan dess hörande, beskattas den, efter godtfinnande, både af statsmakterna och af kommunerna. För dess upplysning är hitintills i allmänhet ingenting gjordt, men deremot dess osedlighet ganska mycket befordrad, genom bristande närings-lagstiftning, ofullständiga och för tiden olämpliga lagar om försvarslöshet och straff, samt hvarandra korsande författningar om den rusgifvande spriten. Ju mera valrätten närmar sig denna talrika missgynnade folkklass, ju starkare tillknytes samhällsbandet och ju större är mensklighetens seger. På landet kan valrätten, efter Utskottets förslag, sällan tillkomma de minsta jordägarne, eller de som bafva jord utan egentligt hemmansbruk, med direkt skatt till kronan. Enligt stadgan om skiftesverket i riket, skatta i allmänhet dessa små jordägare till de hemman, hvarifrån deras jord utbrutits, och deras egentliga jordskatt ingår således icke i kronans uppbörd, som förmodligen skulle ligga till grund för vallängdernas upprättande. Från denna synpunkt tyckes vådan af valrättens utsträckning till obetydligare jordägare ingalunda vara afl den beskaffenhet, som mången vid granskning af Utskottets förslag velat förespegla. Många skola säkert söka bibringa Rikets Ständer den fruktan, att antagande af Utskottets förslag skulle föranleda dertill, att nationalrepresentationen komme att, med få undantag, bestå af obildade medborgare. Från Norges exempel kan ingen grund för denna fruktan hemtas. I Sverge äro anledningarne dertill ännu mindre. Ehvad som än kan med rätta sägas om den allmänna upplysningens låga ståndpunkt, så inser dock Svenska allmogen, att dess egen och landets välfärd äfventyras derigenom, att till representanter kallas män utan bildniog, erfarenhet, sakkännedom, kunskaper och medborgerligt anseende. Öfverallt, der valrätten antingen lemnats fri från obehörig inverkan eller der yttre inflytelse ingenting förmått, har allmogen, åtminstone under den sednare tiden, då den åt allmänna ärender lemnat högre uppmärksamhet än förut, sökt göra de bästa representant-val, som med nuvarande gränser för valbarheten kunnat göras. De misstag, som härvid ägt rum, bafva visserligen stundom hemtat näring från det bos allmogen existerande misstroende, som jag förut omförmälti, men kunna dock i allmänbet icke sägas hafva uppsåtligen tillkommit. Upphör Ridderskapet och Adeln att vara ett serskildt RiksStånd, så försvinner utan tvifvel den, för ett allmännare förtroende, olika medborgare-klasser emellan, skadliga fruktan för förtryck och orättvisa, som allmogen, i arf efter förfådren, emottagit. Derföre, att i Norge den gamla adeln införlifvat sig med nationen och ingen ny adel kunnat tillkomma, bar det för detta lands representativa statsmakt varit möjligt, att på en tidrymd af 25 år åt Norge förvärfva de stora fördelar, som det framför oss äger. En öfvertygande utredning derom från Utskottets sida skulle hafva varit ganska lämplig att för Rikets Ständer framlägga. Stiftelsen af det Norska Lagtinget synes mig göra Norska representationens benämning för Enkammar-system icke fullt lämplig, och då en, nyssnämnda Lagting motsvarande, institution kommer att ingå i KonstitutionsUtskottets representations-förslag, så uppstår fråga, om icke samma institution borde hos oss erhålla en vidsträcktare verkningskrets, än i Norge. Jeg anser, stt Utskottet borde för Riket Ständer tydligen utveckla de delar af Norges Grundlag, som, i anseende till serskilda förhållanden och ;vingande omständigheter, icke -kunnpa för Sverge användas. Häraf följer, att jag hade önskat, det Utskottet utgått från den synpunkt, att Norges representation skulle, i möjligaste måtto, ovilkorligen lagas till möcster för den Svenska. Att nu, i alla all, så skett, synes, för att döma af den ställning, Utskottets minoritet integit, mindre vara en följd af rotfästad öfvertygelse, än af skarpsinnig beräkning, att sedermera desto lättare kunna inom RikeStånden gifva dödsstöten åt Utskottets förslag. Tiden kormsmer snart att uppenbara, huru härmed förhåller sig. Imedl!ertid må det, enär Utskottets majoritet hitintills, endast från allmänna gruzder motiverat sitt representationg-förslag, tillåtss mig