Aftonbladet – 30 juli 1840, sida 3

— Kongl. Svenska och Norska Ministern vid Kejserl. Österrikiska Hofvet, General-Mojsrem. m. Grefve C. G. Löwenbjelm, som för et par dagar sedan, med sia Grefvinna, bitkomant ån Wien, har på några månader begifvit six, ör enskilda angelägenheter, till Wermland. (Staist.) — I slutet af förra veckan gjordes ett icke obetydligt beslag på dels konfiskabla, dels ostämplade varor, som skulle insmuglas till hufvud staden, — Beslaggodset utgjordes tillsammans a! 11 packor kattuner, vantar, bomullsdukar och yllevaror, hvilka i går blifvit värderade till 5,075 Bdr 42 sk. Bko. En vaktmästare, vid namn Lundgren, hade efterspanat och ertappat varorna förstuckna på Danviks kyrkogård och underrättade derom Tunallinspektoren, Hr Löjtnanten Sjösten, hvarefter de tillsammans verkställde beslaget. Detta tilliälle lemnar anledning till en anmärkning, som kan vara på sitt ställe, just nu, då tullfrågorna äro ett hufvudföremål tör dagens uppmärksamhet. Denna gången var det nämligen påtagligt, att vaktmästaren hade den egentliga förtjensten af tpptäckten, och det skall derföre blifva intressant att se, buruvida han blir den, som äfven erhåller den egentliga beslagareandelen. Denna omständighet är af långt större vigt, än det kan synas vid första påseendet. Det är nämligen klart, att vaktmästare och uppsyningsmän, som hafva den omedelbara bevakningen och det största ansvaret, och dessutom utgöra det vida större antalet blånd tullverkets personal, också af dessa anledningar äro de, som oftast kunna komma i tillfälle att göra beslag. Om de få skörda den förmån häraf, som författningarna verkligen tillerkänna angifvare, så skall sådant äfven sporra dem till en ökad verksamhet, och ett enda sådant större beslag, hvarpå en kunnat få sig en liten förmögenhet, skall naturligtvis ägga en mängd andra till en ökad verksamhet. Händer det deremot, att andra taga brorslotten i hvad ie upptäckt, hvilket kanske icke varit alldeles utan exempel, och de, som verkligen upptäckt smugglingen, deremot biifva afspisade med en mindre dusör, hvaröfver de sällan torde våga klaga, i fall det är med förmän, som de hafva att dela, så är det lika tydligt, att mnitet för en, i sig sjelf obebaglig befattning skall afsvalna och en och annan hellre finna sin räkning vid, att mot ett hederligt bemötande, å de trafikerandes sida se genom fingrarna. Sådant har vändt, ehuru det ej bör hända.