störste Skalden upp i norder och det ropet går än mångtusen år äfven utom fosterjorden. Hzsd Hans srille tänkt, hvad Han Svea skänkt, dör ej bort i svenska bröst. An i lifvets sena höst sjupgom Svear med en röst Skaldens lof, den störste, Nordens sångarförste! — Kom nu gerna, milda tärna, hulda, klara aftonstjerna ! Julisolen sänker sig, lys oss du på nattlig stig! Hundraåra minne! i dess sken du briane! hvart du leder käns!an beder: Bellmans Ande säck dig neder! Herrliga lön, dyrbar och kär! hörd i vår bön: anden är här, sväfvande i gyllene skyar; hör, bland berg och lund, ban sitt troförbund än med denna park förnyar; Svea, Skaldens brud, klädd i högtidsskrud, andas minne, tro och hopp. Qvittra skogens sångartropp! blomma veckla kalken opp! doften rosenbäckar! sorlen hurtigt bäckar! björkar, alar, höjder, daler lyssnen! Bellman till er talar; Han, som elit för eder var i de sälla, flydda dar, sänkt med stjernan neder, än Han helsar eder; se Han svinger ljuza vingar, hören, Gudsalyren klirgar! Citbran I hard ännu Han för, tonen vid strand suckar och dör, silfverklar ses sijernan blinka; kenske sidrig mer Fsån sin höjd till Er Skell Hans Gudaglsns sig sänka. Bellman! utr vår farsn åter böjs Din hamn — Hell Ditt Minne och Diu Namn!