Goda Menniskor! Till eder, J jordens lyckigt louade, hvilka en mild Försyn gifvit öfverflöd af allt som utgör det timliga lifvets lycka, som veten använda eder rikedom så, au den medför välsignelse och lycka, och som ägen nog håg, själ och ädelt hjertsa alt lyssna till de nödlidandes böner; will eder vågar en bättre farailj vända sig, lifvade af det fasta hoppet att icke genom detta för dem påkostande steg längre gå ohulpne. Redan en lång tid hafva do kämpat mot grymma oförutsedda olyckor, och är deras öde så mycket mera beklagansvärdt, som alla utvägar till understöd, hvilka för den nödlidande allmänheten äro öppna, icke för dem finnas tillgängliga, — de höra till dessa olyckliga, som tyst måste bära sina qval inom det trångt slutna bröstet, måste gå med upprätt hufvud och leende ansigten, men med förkrossadt hjerta, ty do anse för en tröst, att icke dagen må glöda i såret. Likvisst beror för närvarande hela deras välfärd och framtida bergning på den obetydliga summan af 400 Rdr Båo. Knäfallande bedja nu dessa olyckliga at hos någon af eder på billiga vilkor få låna denna sasaraa, hvilken de med innerligaste. tacksamhet ordentliger om någon tid skall återbetaia. Den beklagansvärda familjen är öfvertygad, att bland Stockholms åvatiotusende innevånara det nog klappar något ädelt menniskoälskande hjerta, som ömmar för deras bön. Den svaraude torde benäget uppgifva sin adress på Aftonbladskontorst i förseglad biljett till De evigt tacksammepn. ; j