artikel, kallad: Riksdagen 1840, miniaturmålning. Man finner der bland annat, att artikelförfattaren låter en talare vid Riksdagen yttra: Upphäfvom tullen, 2 millioner. Den rike får då alla sina öfverflödsvaror för halfva priset. Denna sista strof är en af de der orden, vi nyss nämnde, som vid första påseendet göra en viss effekt, men vid närmare undersökning deremot sönderfalla till intet. Man behöfver nemligen alldeles icke vara lärd, för att finna, att om ett skålpund socker eller kaffe genom en hög tullafgift kommer att kosta en tredjedel mera, än det skulle kosta utan tull, så är denna tredjedels tillökning vida kännbarare för den obemedlade än den förmögne och försvårar mycket mera för den förre än för den sednare möjligheten att bestå sig njutning af en sådan artikel. Det är således egentligen den fattigare klassen, som drabbas af höga tullafgifter,isynnerhet på sådana varor, hvilka nu mera hos alla civiliserade folk öfvergått bland de dagliga lefnadsbehofven, äfven hbos massan; och den välmenta men missförstådda ifver, som under föreställningen att motarbeta öfverflödet, yrkar på tullafgifternes förhöjning å dessa varor, leder endast till det motsatta målet, så vida som den rike i alla fall kan bestå sig dessa saker, och det är den mindre förmögne, som först måste umbära dem. Helt annat är det, om man med en sekterisk puritanism vill ifra för den läran, att förtärandet af allt ;utländskt är ett öfverflöd, blott derföre att det är utländskt, och att fysiska lefnadsnjutningar endast böra existera för den rike, men icke för den fattige. Denna tanka kunne vi åtminstone icke dela; vi tro, att en kopp kaffe kan smaka en bondhustru rätt så bra som em grefvinna, att hon har alldeles samma rätt som grefvinnan att köpa den för sina penningar em hon bar några, och att, ju bättre pris hon kan få den för, desto mera kan hon hafva i behåll af sina knappa tillgångar till öfriga behofver. Dessutom förekommer det, att om man räknar efter på de artiklar, hvilka mest förtullas, såsom kaffe, socker och kolonialvaror i allmänhet, så faller en ojemförligt större andel deraf på den stora massan af mindre bemedlade än på de egentligt förmögne, ty desse kunna icke hvar för sig förtära mera af sådana varor än hved de orka med eller hafva lust för, antingen tullen är hög eller låg, och det göra de i alla fall. Det vore önskligt om vissa ifrare för höga tullar och emot öfverflödet täcktes taga dessa oförgripliga sanningar i betraktande, då tulltaxan nu snart förekommer till öfverläggning i RiksStånden, och tillika besinna, att allt hvad man ökar i tullen, likaväl som alla andra utskylder, måste tagas ur konsumentens ficka. Om jag förtär 235 skålpund socker om iret, och staten på förband tagit två å tre Rdr B:ko i afgift på detta socker, samt det följaktligen måste betalas så mycket högre än eljest, eller om dessa 2 å 3 RBdr betalas direkt, så kan det för min kassa på det hela vara ett och detsamma, och skilnaden är på sin höjd, att utgiften i det förra fallet blir mera omärklig. Läsaren finner, att vi här icke vidrört frågan om skyddstullar för inhemska näringar, som är ett serskildt kapitel. — ——tt— — — Ibland dagens kuriositeter förekommer.