se) MVC MUVIMED 2RoLalauv, VLR Ugllalliga HUlrarop hördes. ——ÄÖn BELLMANS SKUGGA TILL SVENSKA FOLKET. Bellmansfesten den 26 Juli 41840. Från glädjens högre verld, dit jag är gången Och dit en hvar af eder ock skall gå, Jag blickar ned med fröjd och lyss på sången, Hvars kända toner lJjuft mitt öra nå. Jag helsar dig, du nordiskt sköna land! Du är mig kärt — du var mitt fosterland. På denna plats och under dessa ekar (En bild af eden, som i höjden finns) Jag ofta satt bland dagens muntra lekar Med dag och verld förnöjd — och än jag minns Hur mången gång, när annan fröjd mig svek, Min lyra sorgen bjöd till dans och smek, Och hur jag sjöng allt, hvad jag såg och kände, Hur glädjens sol i månget bröst sig tände, Och hur min själ, kring all naturens rike, I hvarje mennskobarn såg skaldens like: Jag vän med lifvet var — och vän med mig Var halfva lifvet: hjertligheten såg Att i pokalens djup, der myrten sig Med rankan sammanknöt, ett hjerta låg, Hvarur förädlad drufvan sög sin must — Och lifvet log i hög olympisk lust. Dock vill än mången ha det domslut qvar: At: Bellman blott en dryckeshjelte var: Men då — i store Kungens milda dagar, En Zions-högtid öfver konstens verld, Der snillet nu i strid och vemod klagar — Fanns endrägt blott till samma himlafärd. Nu är det arnorlunda, käre bröder! Väl! glöder drufvan — men mil hjerta blöder. När dagens heta fackla släckts tiil slut Och qvällens röda guld — som nu — strös ut Utöfver våg och land, till rosig vår, Och ungmön, jemte stjornan, glädtig går Bland lundens skuggor kring de gröna ängar, Der nattens elfvor redt små mjuka sängar, Vid syrsans sång från blomsterrika diken Och valdhorns milda klang utöfver viken; Då stiga minnen fram för mig från jorden. Och hvilken tanke — Jjuft jag känner den — Att Sverge än ej glömt i mig sin vän, Fast tiden nu är ny och annan vordenl Säg, käre bröder — nog det spörjs i sång — Står Fiskartorpet, bland de höga stammar, Och Hagaparken, med de klara dammar, Annu väl qvar, der Ulla mången gång Och Movitz, jemte Mollberg vid pokalen, Och likså Fredman, musikant på balen, I lustig fröjd och gamman svängde om, Tills lifvei tyst försvann och döden kom? Ja, döden kom — och länge har min lyra, Som sjöng om folket och dess glada yra, Förstummad legat . . . Finns ej än bland er Den, som kan bemta den från himlen ner? C—en. ——LK NNE —