Aftonbladet – 25 juli 1840, sida 4

der förklarande al min (Grefvens) mening, att Utskottets antydda extra statsreglering borde ptillfredsställa en billig förhoppning på hela pRiksstatens ändamålsenliga ordnande, så fort nRikets Ständer och Nationen egde någon ganranti för en bättre sakernas ordning, uti en antagen förbättrad organisationsform. Denna nvigtiga förändring i Sveriges statsskick har nsedermera inträffat, och jag will tro, att de garantier, man deraf kan hemta, icke skola uleblifva, om de ännu icke skulle visa sig nog tillförlitliga. Hr Grefven har här lagt för en dag, att han tillhör dem, som låtit dåra sig af den stora illusionen, att en fullständig garanti för folket, att få sina anspråk och önskningar gällande, verkligen skulle erhållas redan genom den beslutade organisationsförändringen af Regeringsdepartementerna. Vi fästade redan, då denna fråga förevar, uppmärksamheten på det vådliga deraf, ait betrakta denna i sig sjelf visserligen nyttiga reform, såsom en finalåtgärd, med hvilken nationens stora mål skulle vara i någon hufvudsaklig mån vunnet, och att sålunda taga skalet för kärnan, samt togo oss friheten att varna för denna förvillelse; och en och annan representant påminde äfven om den synpunkt, hvarunder reformen rätteligen borde betraktas, och hvilken kortast och sinnrikast angafs af Prosten Ödman, som medgaf att det vore ett fjät, men likväl blott ett tuppfjät framåt på den konstitutionella banan. Men om illusionen, det oaktadt, då ännu icke kunde skingras cch om det var begripligt, att många finnas, som gerna ville, om möjligt vore, göra den gällande, så synes det åtminstone oförklarligt, huru den ända tills nu kunrat blända en man med det politiska förstånd och den redliga vilja, som Hr Grefve Horn, då det sedermera visat sig, att den ifrågavarande reformen så litet haft något synbart inflytande till förändring af systemet, att till och med dess offentliga uppenbarelser inom pressen ännu fortgå fullkomligt i den gamla andan och kanske mera koncentrersdt än någonsin. I betraktande af dessa omständigheter, var det visst icke underligt, om Grefvens reservation gaf anledning till det förut omrämnda ryktet om hans inträdande i styrelsen. An