Aftonbladet – 25 juli 1840, sida 3

-pbondeståndets ledamöter till sine hembygder med. fört Presteståndet rörande upplysningar, som varit ganska menliga för allmogens rättskänsla —— — — för dess begrepp om det sociala lif. Ivets utveckling och för dess förtroende till sine lärare, — att icke tala om det bärifrån uppzunna Ståndshat, hvilket man, till det allmännas skada, just med föranledande af PresteIståndets firfarande, i Riksdagsförhandlingarne lofta varseblifvit. Vid öfvervägande af de båda främsta Riks. Iståndens ställning till nationen, bör icke förIglömmas, att det var Adelns och Presterskapets obenägenhet alt böja sig efter tidens fordringar, som i Frankrike lade grund till den stora Revolutionen. Om man också skulle medgifva att detta exempel icke eger full tillämplighet på Sverige, så är dock obestridligt, ait de privilegier, som här innebafvas al Ridderskapet cch Adeln samt Presteståndet, utlöfva en hämmande verkan på Statsstyrelsen, hvilken dymedeist, just under djupaste fred, blifvit understödd i sin dvala och till sin kraft så förlamad, att samhället saknar allt annat framskridande, än det som är en naturlig följd af härdelsernas tvång. Borgareståndets förnämsta brist består deri, alt Stockholms Magistrat eger att till Riksdag skicka 3:nae fullmäktige, att de obetydligaste städer kunnas, hvar för sig, hålla Riksdagsman, samt att städerna sakna samfäld valrätt och således stundom äro förhindrade alt finna Ombud, tjenlige alt representera industriens intressen, men deremot ofta nödsakade alt, uli byråkratiens bestämda intresse, inom sig utkora Riksdagsmän, ulan att ens, åtminstone hvad de större beträffar, få utsträcka valrätten till Borgareklassen i andra städer. Stockholm innehar nu omkring sjettedelen af hela Borgareståndets representation, Denna betydliga anpart i den borgerliga Riksdagsmannarätten Rar, vid flere föregående Riksmöten, sällan varit för de allmänsa ärenderna fördelaktig. Gustaf den tredje förstod att på sin sida vinna Stockholms Representanter, och Regenter efter honom hafva likaledes, äfven för riksskadliga planer, hos denna stads Representanter erhållit ett ofta verksamt och betydande stöd. Nära förtrogne med; hofvet och allt för mycket intagne af dess fåfängliga glans, hafva hufvudstadens Riksdagsmän i fordna dagar ofta utöivat ett vida skadligare inflytande på Riksdags-angelägenheterna, än till och med de i Borgareståndet representerande tjenstemän från spridda orter, hvilka bevistat Riksmöten, med bestämd syftning, alt efter deras slut bortbyta sina ianehafvande tjenster mot bättre. Till lycka för landet hafva! tulvudstadens medborgareklasser i senare tider erkänt sin skuld till nationen och iasett sin pligt mot det allmänna. De hafva funnit, att Representationen borde hafva eit högre syfte, än att befordra fåfänvgan och flärden. De hafva fallat sia ställning, som, då den onekligen är och måste vara fördelaktigare, än den, hvar-! uti Rikets öfriga borgerliga samhällen i allmän-t het sig befiona, otvifvelaktigt ålägger deras Representanter alt förelysa sine ståndsbröder, både! med den vidsträcktare erfarenhet, som en ständig vistelse i hufvudstaden skänker och med; den fosterländska anda, som bör vara frukten f al en högre medborgerlig bildning. Borgareståndet kar för sin ofta yttrade benägenhet för! Näringstvånget fått uppbära mycket klander it let allmänna. . Tilläfventyrs har detta klander gått för långt.) Atminstone synes det obestridligt, att det hadej berott af en kraftig regering, att, med föranle-; lande af Rikets Ständers beslut, lingt för detta proklamera en lagbunden frihet. Borgerskapet allmänhet skulle dervid hafva gjort en verklig vinst och den fattigdom, hvarmed nu så många täder kämpa, hade genom en fri näringslagi tiltning säkerligen; blifvit mildrad. Om, emot! vad jag föreställer mig, skrå i handel och väringar verkligen skulle tillskynda städerne nåson fördel, så kan man rättvisligen icke undrat lerpå, att borgerskapet vidbållit det, så längek Il öfrig ståndsordning fortfar. StåndsfördelninÅ sen är den sannskyldiga orsaken till landetså vanmakt. Bland alla i riket befintliga skrå är? ntet skadligare för samhället, än det som inne-j afves af Ridderskapet och Adeln. Att sig e-å nellan skifta statens högsta embeten och tjenter, att allena bilda vissa luxuriösa militär-corp-) H