Aftonbladet – 25 juli 1840, sida 3

den för 4809 års regementsförändring förbi Iredda plan, hvars primitiva anledning mindi Tvar omtanka för landets utblottade ställnin; län adelns missbelåtenhet med gardesregemer Iternes degradering. Svenska adelns förhålland Itill thronens innehafvare har, i fordna dage tilläfventyrs varit mera egnadt att hos regen terna väcka fruktan än tillgifvenhet. De vor likväl då, i kraft af sin egen härkomst, af för Idom och öfvertygelse, djupt intagne al börder INu mera kan, af lätt insedda skäl, den sednarec I företräde icke efter medfödda åsigter uppskat Itas Man måste således antaga någon anna Igrund för det ofta anmärkta förhållandet, at lunder nuvarande, i det borgerliga lifvet fostra Ide, samt i frihetens sköte uppammade regerin Iden sanna ofrälse förtjensten måste, i de flest Ihögre embeten och utmärkande bevis på Kong ynnest, siå tillbaka för börden. När man der jemte påminner sig, ait den gamla hofetikettens för närvarande tid serdeles olämpliga bru sorgfäliigt blifvit upplifvade, samt att i följ deraf de kungliga och furstliga hofvens uppass ning skall, utan hinder af embeten och tjenste på stat, i de högre graderna uteslutande besör jas af adeln, så lärer ieke kunna nekas, att eburu landets väl synbarligen kräfver adeln införlifvande med nationen, regeringen likvä söker att, om möjligt, göra gränslinierne mellar adelns medlemmar och öfrige Svenske medbor. gare ännu mera markerade än de, af ålder varit. , Framfarna riksdagars historia bevisar, al presteståndet ofta inom sig egt utmärkta medborgerliga förtjenster, men alt icke desto min. dre dess majoritet i allmänhet hyllat väldet fö dager. Denna regel har varit så troget följd att då, under den så kallade frihetstiden, mak. ten hos Riksens Råd var större än hos Konungen, presteståndet begagnade sin riksdagsmannarält, för att i religionens namn allvarligen förehålla Konungens gemål, hvad allmänna opinionen inom Rådet förde henne till last. Biskoparne äro väl oafsättlige, men hafva dock, åtminstone i fordna dagar, uppfattat sin ställning i det offentliga lifvet på ett sätt, som bindrat dem, att såsom representanter föra folkets talan. Framlidne Biskop Lundblad, som njutit en så väl förtjent aktning, gillade i allmänhet riksdags-oppositionens åsigter och afgaf stundom, i öfverensstämmelse dermed, sin slutna voteringssedel, men äfven ban skyggade tillbaka för ett öppet motstånd till regeringssystemet. Erkebiskop Wallin — hvars minne är för Svenska kyrkan så kärt, så vördadt — prisade offentligen Gustaf den fjerde Adolf, icke serdeles långt före hans afsätlning, men sparade derföre icke offentliga loford för hans efterträdare på Svenska thronen. Thyselius var en af oppositionens Riksdagsmän som kyrkoherde, men blef som biskop en af Regeringens ifrigaste försvarare. Befordringssystemet mom den ecklesiastika staten synes hitintills hafva legat i vägen för den sällsporda frisinnighet, som eljest kunnat med fog väntas hos ett riksstånd, hvars medlemmar i det enskilda lifvet hafva så litet att göra med staten, men deremot äro så nära förbundne med folket. Om aila pastorater hade varit konsistoriella, så skulle tilläfventyrs riksdags-annalerne hafva från flydda tider åt presteståndet förvarat minnen, mindre: otillfredsställande än de nuvarande, Dessa minnen äro imedlertid begrundansvärda, icke blott i anseende till det ullåtande, som bör afgilvas öfver nuvarande representations brister, utan äfven med hänsigt till den allmänna moralen. I politiska förhållanden kunna åsigterne visserligen vara delade, utan att meningsstriden nödvänligt skall sälla flick på endera partens karakter; men företeelserne inom Statsrättens område måste dock, för att vara lofliga, i allI I mänbetl hafva en oföränderlig grund af sanning. Det sanna tål ingen jemkning — ingen misstydning — intet vacklande — intet afsteg! Det är både för den offentlige och enskildej mannen ett oeftergifligt vilkor för att vinna wktlning och förtroende; det får minst förbises if religionsläraren, som är sanningens olffentige tolk. Då i de konstitutionella tvister, som Svenka riksdags-urkunderne förvarat, presteståndet, tundom i uppenbar strid med grundlagens ud, lagt sin afgörande röst antingen till Reeringens frikännelse eller till befordrande af less grundlagsvidriga syften, så inses lätt, alt etta förfarande varit egnadt att för samtid och ftertid väcka ett omätligt uppseende. Det ade naturligtvis i främsta rummet tillhört resteståndet, att genom efterdömen af orubblig ktning för rikets lagar och samvetsgrann vård m folkets konstitutionella rätt, icke blott uppnuntra sine medständer till trohet i pligterna not fäderneslandet, utan äfven öfvertyga den dministrativa makten om nödvändigheten att, fven för sin del, taga dessa pligter i akt. lär nu sådane efterdömen uteblifvit och prestelåndets offentliga bandlingssätt varit af här ofan antydda beskaffenhet, så hafva till allmäneten spridt sig oroande föreställningar om det