Aftonbladet – 25 juli 1840, sida 2

låtas uttala sitt omdöme om hvad Ständerna måtte besluta. Om Utskottet, genom nägoträsonneradt omdöme, gått Rikets Ständers pröfning af de anmärkta förhållanderna i förväg, skulle man ock izom Riksstånden, måbända ej utan skäl, kunnat förebrå Utskottet ett bemödande, att vilja växa Ständerna öfver hufvudet. Ibland de till åtal af Justitie-ombudsmannen remiiterade anmärknicgar hads förekommit ganska många mål, uti hvilka antingen Kozungens rådgifvare icke jektiagit rikets sanskyldiga nytta, cllor ock föredragande icke med nit, oväld skicklighst och drift förvaltat deres embeten. Utskottet hado derföre ansett sig både berättigadt och skyldigt, att till Ständornas bedömenda ealigt 107 framställa dessa förhållanden; i afseende på Hr Helledays förebråelse, att Utskottet ej redogjort för rådgifvarnes motiver, upplyste Talaren att, enligt hvad man kupnat inhemta af de flesta Siatsrådsprotokoilerna, alia sådana motiver vanligen saknats; instämde för öfrigt i Hr Petres tanka att Utrikes Statsministern friherre Sltjerneld borde afSiänderna snmälas till sflågsnande ur Statsrådet. Er Elfbrinck ville icze sätta sig emo: återremiss; mena sökte, att, såsom ledamo3 af KonstitutionsUtskottet, äfven taga U:skottet i försvar för de an märkningar som biifvit gjorda cech redogöra för dess åsigter. Hr Westlinger yrkade åierromis3, på det Utskoltet måtte komma i tillfälle att utreda en mängd i Hrr Petrås cch Ungers anföranden omnämnda för: hållanden; instämde för öfrigt med Hr Helleday. Hr de Mare förkElarado, att han tillhört den piusalitet, som ansott att betänkande: bords afgil vas i dess nuvarande form, och anförde såsom skäl härför, att man ej kupnat antsga annan form för betänkandet än den, som stått i pärmasto öfverensstämmelse med ordalydelsen i 407 8; uppläste denna och visade doraf, att det endast tillkommit Utskottot awt tillkännagifva för Rikets Ständer de ärender, der Utsk. funnit anledaioger hafva förekommit, som skulle Konungens rådgifvare icke jakttegit rikets sanskyldiga nytta m. m. Kunde således icke finna, att Utskottet lemaat någon giltig anledning till anmärkning i afseende på formen af betänkandet, eller skäl förefianes till återremiss samt arcmodade de talare, som af detta skäl yrkat återremiss, att återkalla dessa yrkanden. I afseen de på tillämpoiovgen af 106 och 407 6 för samma åtgärdor bade Tsl.,likssom Hr Potre, varit skiljaktig från plurglitetens mening. Kunde icke instämma med dem, som önskat Frih. Stjernelds armälan efier 407 S, då det vigtigaste gravamen, man lada Friberrn till last, vore lånet å kabinatteka3sang vägnar, hvilken åtgärd redan voro remititerad till åtal sf Just. Ombudsman. Tal. förmenade, att man skulle gifva största konstitutionella vigt åt den i 407 Ständernoe lemnade rätiighet, äfven som din största varning för framtiden, derest Siänderne fattade det beslut, att, genom en afgående skrifvelse, hos Kocgl. Maj:t i undsrd. cnmäle, all RB. S. i anledning af Konst. Uisk. granskning aj Statsråds-protokollerne, skulle hafva ansett Rikets väl kräfva, alt hos EK. M. onhålla om Statsrådsledamöternes skiljande från embetet, derest icko dels döden, dels K. M. omtarka för Rikets framti da bästa redan förändrat största delen af Statsrådspersonalen, och derest icke de cmot Hrr Stjerneld och Ihre riktade egentligen viytiga anmärk: ningar, voro beroende af en blifvande Riksrtätts pröfning. Hr Brinck: Dst var att förutse, att man emot detta betänkande skulle framkomma med anmärkningar, mer eller mindre grundade; ren att någon enda röst skulle höja sig för den åsigt, ast betänkandet, utan ait ens någon egentlig åtgärd, i anledning deraf, vidtoges, skulie läggas till handlingarpa, var något, som hen ej väntat sig inom detta Stånd; ty hvar och en, som ville göra sig någo reda för beskaffenheien af anmärkningarna, måste ovilkorligen, äfven cm be:ärkandet skulle vara sö ofullständigt, som man velat fiona detsamma, deral inhemta, att Konungens Rådgifvare i Rådkamrmaren gifvit sådane råd, som ej varit förenliga med jeakitagande: af rikets sannskyldiga nywa. I af seende på den invändning, sti Konstitu:ionsutskottet ej skulle vara befogadt, at framställa en anmärkning, enligt 406 Ö R. F., emot Konungens Rådgifvare i kommandomål, åberopade Talaren uttryckligen ordalydelsen i 6 S: Ansvarighetslagen för Statsrådets Ledamöter, aföredragande och Konungens Rådgifvare i kommandomåtn. Donna lag vore visserligen underorånad grundlagen; men då densamma hänvisade till denna och äfven af Konung och Ständer blifvit stiftad sedaare, än den, torde Utskottet baft fullkomligt skäl, att äfven anrmäla förhållanden, som röra Konungens Rådgyifvarc i kommandomål. 1 afseende på det klander, man framställt deremot, att 4106 och 407 SS blifvit för samma åtgärder tillämpade, anmärkte Tala:en, att de fall kunna inträffa, då ledamöter, som vid åtal inför Riksrätt gå fris, likväl kunna anses för den åtalade åtgärden förfalina till en så beskaffad anmälan, som 407 S innekåller, och således böra träffas af den moraliska domen, der de lyckas uadgå den juridiska. Man hade enmärkt, att de i betänkandet framlagda anmärkningar mot Konungens Rådgifvare skulle stå omotiverade: så nakna äro ds likväl icke, att ej hvar och en lätt af betänkandet kunde finna hvarje serskiidt fall tillräckligen utredt för ett opartiskt bedömande. Utskottet hade funnit då anmärkta förhållandena så nakna och omotiverade, att det, åtminstono i de flesta fall, ej kunnat med blotta ledningen af statsrådsprotokoliorna lemna sina anmärkningsrelstioner mera motiverade, än som skett; trodde imedlertid en återremiss af behofvet påkallad, då det synes, som det ej skulle vara allom gifvet, att kunna uppfatta och tiil ett bestämdt resultat sammanföra do på spridda ställen förekommande förhållanden, för att deraf bilda sig ett bestämdt omdöme öfver Konungens Rådgifvare. Talaren uttryckte den önskan, att Rikets Ständer ville hos Kongl. Maj:t anmäla, att de för deras del funnit de afgångne Rådgifvarne ej hafva uppfyllt sin pligt mot fäderneslandet, eller med nit vårdat sig om landets verkliga fördel, eller ådagalagt tillräcklig kännedom om Jandets och folkets fordringar, och ej eiler upplyst Konungen om Folkets önskningar, samt att de derigenom gjort sig skyldige till sönderslitande eller åtminstone försvagande af de band, som böra förena begge statsmaktorne; men tillika att Ständerne borde förklara sin tacksamhet derför, att Konuogen från embetes skiljt de flesta af dessa Rådgifvare; och derjemte framställa den önsken, att desse personer a måtta vidara varda I vitate stanet använda