Aftonbladet – 25 juli 1840, sida 2

syn: likstämmighet. Dessa åsigter, mängenstådes:! vid riksdagsmannavalen på ett oförtydbart sätt till-! pkännagifna, hafva numera vunnit en fullt tillförlit) slig grund genom det af Eonstitu:ionsU:skottet framlagda rikbaltiga register å regeringsåtgärder, som Svid handiiogernas granskning funnits uimärka dels jåsidosättando ef rällande grundiagars bestämda fö-: ireskrifier, dels uti ett i flsra fall oförklarligt förbiseende af Rikets sannskyldiga nytta. — Talaren skomber Utskottet sin erkänsla för den osparda möida och uppmärksamhet och noggranna utförlighet, ! hvarmed Uiskottet sökt utreda förbållandet med de anmärkningar, gom blifvit gjorde. Men då U:skotjtet ej sammanfattat de mångfeldiga spridda antmärknvingarna för hvarie särskild förvaltningsgren, eller hvarje serski!d statsrådsledamot, ej heiler fram. flagt något bestämdt förslag till dot beslut, hvartill de af Utskottet framställda anmärkningar borde leda, önskade Talaren återremiss; han hado ej fö5 eställt sig, att Uiskottot haft för afsizt att Ständerna endast skulle låta bero vid Utsk. rika skörd af! apmärkniogar. Då inga nöjaktiga förklaringar vid den förrättada protokollsgranskningen kunde före;finnes för ecledningarna till en mängd af regeriaigen under de sednare åren vidtsgna åtgärder, hvilka väckt lika så djupt, som alimän ledsnad och Imissbelåienbet måsie det vara reproseniationens joeftergifliga pligt att offentligen uttala detta omdöjme. OÖvskade tillämpning sf 407 8 Regeringsforimen och återremiss, på det ett Utsk. må:te inkomma med förslag till skrifvelse till Kongl. Maj:t för detta ändsmål. i Hz Höök företog en undersökning af 407 och sfann deraf, att Utsk. bordi, till ledning för omdöfd inkomma till Stånden med ett betänkande eller, om man så ville, memorial, öfver hvad Uisk., i anledning af anmärkningarna, funnit nödigt föreslå, eller åtminstone meddela en fullständigare utveckling af orsaker och verkniogsar; önskada derföre återremiss. Men om det ru föredragna betänkandet skullo afgöras, kunde Tal. ej underlåta att framställa sina abetänkligheter i det afseendet, att taflan måbända erhållit, genom sannolikt för mycken bearbetning, öfverdrifven skuggning. Om men med lugn betraktar enrmärkningarna hvar för sig, skall man upptäcka, att åtskillige icke bordt uader siik klassifikation bänföras, och andra ej varit af vigt, och flere varit af besksffonhot att ej stämplas såsom klandervärda i egentlig mening; Teal. ansåg derföre rikets väl icke kräfva en tillämpning af 107 Sa. Hr Helleday. Representeatiozens hufvudsakliga styrka lige i utöfningen af giundlagsenliga konitroller å styrelsens åtgärder; rättigheten härtill jrunde icke eftergifves med mindre, än det konstitutionella sembällsskicket paralysorades; Tal. satte Iroms i fråga, buruvida de anmärkningar Utskotte: framställt voro för hvarjesamvetsgranni bedömande fullt upplysande, då motiverzse för Statsrådsledaiärsöternes till eller afstyrkande saknades i beiän skande:. Ansig alt Utskottet för hvarje serskildt Hall bordi antyda de bevekelsegrunder, som föranHledt rådgifvarnes åtgöranden, samt tillika afgifva Jfsitt på historiska fakta grundado omdöma öfrer, Tburuvida rådgifvasne i siza rådelsg iakttagit rijkets gonnskyldiga nysta; kunde icke medgifva, att i de Sta:srådsledamöter, som för någon åtgärd blif vit tilltalade efter 406 , för samma åtgärd kunde anmälss efter den 107:de. Hr Hallström iostämje med Hr Lagergren, och fi Biskop Holmströms reservation, samt vidare med Hr Petr i den mening, att, ifall någon anmälan skulle ske efter 407 , en sådan ej måtte gälla ennan än do af Statsrådets nuvarande ledamöter, mot hvilka anmärkningar 2gt rum; önskade återremiss, på det Utsk. måite urskilja och 1 eit inytt betänkande uppgifra allenast sådana frågor, isom rörde nuvarande Statsrådsledamöter. Hr Helsingius kunde ur ingen synpunkt medgilva, att betänkandet lades till handiingarna. Det vore hvarje representants pligt, att icke lättsinnigt eller likgiltigt behandla så vigtiga frågor som denna; fästade uppmärksamheten på Biskop Nibselii och Frib. Kantzows reservationer, dem Tai. uppläste, ansåg (att Utskottet, likasom andra Utskott, vaårit pligtigt att framställa något förslag till Rikets iStänders beslut. Bixrädde undor dessa åsigter önfsksn om återremiss. Hr Foenander ansåg det vid detta tillfälle vara ihvarje representants pligt att friit och öppet uttala sin öfvortygalse för ett rättfärdiga det förtroende shan af sina kommittenter erhållit, och instämde för öfrigt i Hr Friherre Kanizows reservation. 4 Hr Halling förenade sig med dem som önskat FR ehuru Telaren ej deraf hoppades allt, Rhvad han i afseende på dechargefrågan önskade; jon et ej allenast formen för Utskoitsbetänkandet borde förändras, utan äfven Utskottets motiver toch åsigter öfver anmärkningarnes beskatfenhet foridra en gärmare utveckling, på det Ständerne derefter måtte blifva i tillfälle att uttala siit omdöms jöfver en så vigtig sek som denna — den vigtigaste som kanbända varit föremål för Ständernes pröfiniog. Önskade derföre proposition om återremiss. 3 Hr Pousette förenade sig med Hr Ekholm. i Hr Schartau. aSkyldigt erkännande det exemiplariska nit, hvarmed KonstitutionsUtskottet behanfdlet det mödossmma åliggande, hvars frukt är det ibetänkande, som nu diskuterss, kan jag likväl för :min del icke fullt godkänna det i öfrigt förtjenst;fulla arbetot, utan finner mig föranlåten, att, i likhet med de fleste föregående talare yrka ätterremiss, på det Utskottet måtte komma 1 tillfällo att till ett helt sammanföra de nu spridda flåckarne i styrelsens historia, under den förflutna tiden, och störeslå Rikets Ständer ett sådant baslut i denna fråga, hvarom de olika Stånden kunna sig förena. Till detta yrkande fianer jag mig så mycket heldre befogad, som on föregående återremiss är vilkoret för Rikets Ständers maktpåliggande rätt, att i Utskottets utlåtande göra de tillägg eller förändringar, som omständigheterna kunzna påkalla, och hvilka här synbarligen äro af stort behof. — Häruti instämde Hrr Hjort, Norin, Billberg, Åkeson, Wallen, Hammar och Pettersson. Hr Geyer önskade återremiss, och att Utskottet dervid måtte åtskilja ämnena för klander efier 105 och 407 S., hvilka icke kunna och köra sammanblandas, ej eller tillämpning af begge för samma åtgärder oga rum. Hr Morsing redogjorde för Utskottets motion i afseende på uppställningen af betänkandet; Utskottets majoritet hade nemligen så fattat andan af 407 FS, att denna N endast ansetts innefatta det ålig gande för Utstotiet, att efter granskning af proto