Aftonbladet – 23 juli 1840, sida 1

via Storgatan a Ladugårdslandet; 1 F. DASTMANS i huset N e Äontor till 8 sk. Banko raden. Utdelning kl:6 eft.midd. önungen blifvit utsedd att, såsom konglig kommissarie , öppna sammankomsten, hvilket han också gjorde med ett -temligen långt tal, af hvilket vi här nedanföre meddela dendelen, som, har afseende på sträfvandet i Danmark efter en konstitutionel statsförfattnipg, Då man kan : taga för afgjordt, att den kongliga kommissariens yitrande blifvit noga justeradt med H, M. Christian VIII, och således kan anses uttrycka H. Maj:ts bjertans tankar i denna fråga, så eger det ur denna synpunkt sin märkvärdighet. Vi meddela det utan kormmentarier, dem hvarje läsare, af någon. politisk bildning, sjelf. kan göra, och hvilka.pålvinga sig nästan vid hvarje punkt.—Det—skall blifva intressant attse, -otm Provincialständerna, ilika .med Hr Oersted, finna det-allmänna fulit betryggadt gennem denna ansvarighet inför: Gud, som Konung Christian : VII: erkänner. Denna ansvarigbet har väl egentligen icke! varit förnekad äl någon regent, men ännu icke förmått hindra det våld och förtryck, historien visar de Stormäktigste, och Allerdurchlauchtigste, ofta hafva gjort sig skyldige till emot folken. Den räfst, vår Herre på andra sidan grafven kan komma att. bålla med: höga syndare, synes icke alltid göra på dem samma helsosamma intryck, som vissheten att kunna underkastas någon påföljd här på jorden. för hvad de göra illa emot sambället. På detta ajourneringssystem, i fråga om -ansvarigheten, hafva åtminstone nationerne icke vunnit, och mången gång ej ens de sfyrande sjelfve, då det ej förmått skydda dem mot revolutionerne, hvilka, det oaktadt, kommit och: utkräft äånsvarigheten, då de väldige det -minst förmodat. Den ifrågavarande delen af Hr Oersteås tal lyder som följer: Deu fåsta tillit, Konungen har till hvad som kan uträttas genom: den fria rådplägning och det ömsesidiga meddelande, :som äger rum! i Ständer-salarne och derifrån utgår till Konungen och Folket, gör, att han icke kan erkänna hvad som af enskilde dagligen förkunnas om ett djupt och allmänt kändt behof, att genom nya, vår statsförfattnings väsen upphäfvande, former begränsa den konungsliga makten, en makt, som för öfrigt, fastän den kallas absolut, dock icke blifvit utöfvad på ett abselut sätt, utan alltid haft aktning för hvar mans rättigheter och de beskyddande former, som utgöra dess värn, som förskaffat stateborgarne en frihet, hvilken i många riktningar öfvergår den, som de åtnjuta i de: fleste stater, hvilka kallas konstitutionella; som omsorgsfullt främjat folkupplysningen och vetenskaperna; som på de tider, då det isynnerhet gjorts bekof, infört genomgripande, reformer för folkets bästa, och det med en skyndsamhet, en klokhet ock en lycka, hvarigenom denna makt i allsköns lugn förskaffat folket fördelar, dem man i andra stater antingen alldeles icke eller dock sednare uppnått, och till en del blott tillköpt sig genom strömmar af blod. Då Konungen icke eftergifvit något af den maktens fullhet, som rikets grundlag nedlagt i hans händer, så är det ingalunda för det att han bländas af envåldsmaktens glans. Konungen vet, så väl som någon, hvem som är den rätte envåldsherren, och böjer med ödmjukt hjerta för honom sina knän. Konungen vet, att denne hans och allas Herre skrifvit en lag, som icke mindre förbinder den, hvilken han satt på samfundets tinnar, än den, som står på dess lägsta trappsteg, ja, att denna lags fordringar och det ansvar, som dermed sammanknyter sig, blifva större i förhållande till det verk, som hvar och en är betrodt. Också har: han alltför väl uppfattat betydelsen af det stora kall, som blifvit hans lott, för att kunna tro sig bestämd att leda dem, till hvilkas hufvud och styresman han blifvit satt af konungarnes Konung, såsom viljelösa, blinda redskap, hän till ett mål, som han föresätter dem, utan att de i deras eget medvetande, 1 deras egen vilja upptaga detta mål. Nej, han vet och känner, att han först då kan rätt verka, för att åt sitt folk betrygga den värdiga och lyckliga tillvarelse, åt hvilken han egnat sitt lif, när han med detta folk kan förena sig i ett gemensamt medvetande af hvad som kan tjena till ömsesidig heder och välgång, och att han vid de tillfällen, då han icke är så lycklig att kunna uppnå denna sammanstämmelsc, icke kan utföra det, som ban sjelf erkänner för godt och rätt, utan med det varsammaste af seende på de begrepp, och meningar, han finuer hos folket. Han inser också ganska väl, att han, i fall en förändring i författningen ändtligen kunde verkställas i lugn och till alla folkklassers varaktiga belåtenhet, långt ifrån att derigenom förlora af lifvets njutning, tvertom skulle befrias från många mödor och bekymmer, och, såsom jstiftare af en sådan författning, i rikaste mått vinna ett tacksamt folks hyllning. Men Konungen har för mycket tänkt öfver statsförhållanderne, han är för bekant med de olika statsförfattningarnes organism och den äldre, nyare och nyaste historiens viltnesbörd, för att ovilkorligen kunna antaga, att man i ett med afgörande delaktighet i högsta makten försedt folkråd skulle erhålla en ofelbar organ för en ofelbar folkvilja, eller att det kunde undfalla hans uppmärksamhet, att med maktens delning faror äro förenade för folket sjelf. Men allraminst kunde ban förbise de stora svårigheter, som möta i hvarje stat, der en dylik sakernes ordning skall skapas af pytt, 1 afseende på den grund, hvarpå dem skulle hvila; att tillvägabringa den förening af sinnena, förutan hvilken den icke skall få ringaste fasthet; ej eller förgäta de egendomliga svårigheter, som ligga i förhållandet emellan de serskilda länder, hvilka äro förenade under den Danska spiran. De som dagligen bearbeta sina medborgare, för att framkalla önskan om en ny statsförfattning, hvilken, så vidt man kan sluta, skulle hvila på den mest demokratiska grundval, synas alldeles icke betänka, att der g I ar RN PR TE RR ——LZ— LL ————— rrra— X8—Z———— —xnkxmw—-V——VÄÄMO8OWRA — ÄR Re—-.l—ls i i OO L— — —,ItKvvÖ— Oo-o—e L—X—-————